Vem är gubben med det skrynkliga ansiktet i vittnesbåset? En femtiotalsfarsa, föreslår Michael Wolff. Jag läser Wolffs Rupert Murdoch-biografi The man who owns the news från 2008 parallellt med det nyutkomna reportaget Dial M for Murdoch, som återberättar avlyssningsskandalens upptakt. Den senare boken är skriven av parlamentsledamoten Tom Watson – en profilerad Murdoch-kritiker – tillsammans med Independent-journalisten Martin Hickman.

En femtiotalsfarsa, ja. Som smälter in på sina maskulina tabloidredaktioner i New York och London. Här tycks Murdoch i alla fall före avlyssningsskandalen ha varit en omtyckt chef: en ofta frånvarande men ändå trofast patriark, krävande men tålmodig. I Hollywood, som levererar merparten av mediemagnatens vinst; 22 miljarder dollar under 2010, har medarbetare ett mer problematiskt förhållande till honom: enligt Wolff uppfattas Rupert Murdoch som en "läskig gammal onkel" i Los Angeles. Han har i sin tur svårt för allt som stan står för: liberalismen, populärkulturen, bögarna och kokainisterna; hela det sociala experimentet, moderniteten. Murdoch kallar homosexuella för poofters, australiensisk pilsnerslang. Han tror att muslimer är födda med kromosomfel på grund av kusingiften. Michael Wolffs bok är baserad på 50 timmars intervjuer med Murdoch, men berättad som ett subjektivt och rätt slängigt kulturreportage.

Boken är givande att läsa – eftersom den sätter de pågående utfrågningarna i London i ett slags ideologiskt sammanhang. Rupert Murdochs drivkraft är enligt Wolff lika kulturell som ekonomisk. Han går upp varje morgon – även om morgon är ett relativt begrepp för någon verksam på fyra kontinenter – för att övertrumfa latteliberaler. Murdoch är född australiensisk mediearistokrat men verksam i den där konfliktpunkten där överklass och arbetarklass förenas i ett motstånd mot en skenhelig medelklass. Att avtäcka etablissemangets dubbelmoral är själva huvuduppgiften för några av hans tidningar. Den nu nedlagda söndagstidningen News of the World bar öknamnet Screws of the World eftersom den var så besatt av att rulla upp otrohetsaffärer och andra pikanterier hos den förhatliga eliten. Alla Murdochs medier har inte varit lika instrumentella i den kampen - totalt når han en miljard konsumenter. Några av tidningarna, Times och Sunday Times i London till exempel, har de facto vänt sig till den publik han sett ned på. Samtidigt måste det vara värdefullt att kontrollera fiendens ideologifabriker.

De pågående förhören i London, Levesonutfrågningen, får betraktas som ett plötsligt politiskt bakhåll i kulturkriget. I vittnesbåsen sitter representanter för alla de liberala sammanhang som Murdoch ägnat sitt liv åt att gissla: Hollywood, nyrika idrottsmagnater, succéförfattare, Labourledamöter; alla de som tror att de är nåt. Och det mesta är förstås Guardians fel, "vänstertidningen" som avslöjade den systematiska avlyssningen på News of the World, med viss hjälp från Murdochs amerikanska huvudfiende New York Times. Prettoliberalismens revansch har också varit rent performativ. En av utfrågarna i London, Robert Jay, har blivit en mediestjärna tack vare sin språkliga briljans. Allt medan Murdoch själv stakat sig, tappat ord; framstått som en rostig tryckpress.

Femtiotalsfarsa – och möjligen med vissa drag av Olof Lagercrantz. Som person är Murdoch, enligt Michael Wolff, mild, artig, distanserad och patologiskt blyg. Fram till den tredje frun, den mycket yngre Wendi Deng, hade han inga utsvävande vanor. På grund av konstant jetleg dricker han knappt. Men under honom gyttjebrottas ett gäng excentriker om uppmärksamheten; ungefär som poeterna och kulturskribenterna gjorde under Lagercrantz kyliga auktoritet på hans mottagningar i Drottningholm. Hos Murdoch möter man en liknande uppställning lysande dårar. Påläggskalven Rebekah Brooks, nyligen åtalad för att ha försvårat polisutredningen, misshandlar sin man efter en fest samma vecka som tidningen hon är redaktör för kör en kampanj mot våld i hemmet. Murdoch låter henne hållas, han är vanvettigt lojal med "tidningsmän" samtidigt som han är skeptisk mot journalister, särskilt de som tror sig vara något mer än randare.

Ytterst är det väl den ledarstilen som nu visat sig katastrofal - för Murdoch i synnerhet och för den engelska pressen i allmänhet. En av de mer talande episoderna som återberättas i den detaljerade - men torftigt skrivna - Dial M for Murdoch gäller just Brooks. När hon avancerar från News of the World till systertidningen The Sun, Murdochs kronjuvel, avlyssnas hennes telefon omkring 20 gånger. Av den privatdetektiv som hennes gamla redaktion konsulterat. Där har vi en skräckversion av den inomredaktionella konkurrens som odlas på kvällstidningar. Den avgörande frågan nu gäller Murdochfamiljens skuld. Kanske hade patriarken ingen vetskap om det rent tekniska; Wolff framställer 81-åringen som en praktisk idiot som fram tills nyligen inte kunde mejla (nu twittrar han dock regelbundet). Men arbetsmiljön måste vara hans fulla ansvar. Vid ett tillfälle råder han en mellanchef på tv-företaget Fox i Kalifornien att varje månad avskeda den annonssäljare som drar in minst vinst. Det föder knappast kollegialitet.

Att han fick hållas så länge beror väl delvis på krass medielogik: Murdochs makt över den brittiska offentligheten har varit så avgörande att det kostat för mycket att mucka med hans intressen. Dial M for Murdoch är föredömligt konkret i gestaltningen av umgänget mellan familjen och 10 Downing Street: Tony Blair är i dag gudfar till Murdochs dotter Grace; premiärministern Cameron avslutar sina sms till Rebekah Brooks med förkortningen LOL (Laugh Out Loud) i tron att det står för Lots of Love; och Cameronregeringen har träffat Murdochfolk 107 gånger sedan valet 2010.

Men också ett slags branschsentimentalitet har nog hjälpt Murdoch – djävulen har ju i alla fall älskat tidningar. Som tidningsromantiker är det svårt att inte bli tårögd av hans dröm om ett nytt nyhetskvarter i Manhattans midtown, tänk bara om Jonas Bonnier skulle återinviga Klara med Anders Ehnmark som chefsarkitekt!

Och å andra sidan är det denna irrationella mediekapitalism som gjort honom farlig. Ett konglomerat där vissa favoriserade tidningar ständigt tillåts gå med förlust sätter onekligen enormt tryck på de medier som har till uppgift att leverera vinst. I hans fabrik är självständigheten mellan tidningarna liksom mellan redaktören och dess ägare uppenbart villkorad.

Man skulle tänka sig en liknande situation i Sverige: Bonnier kunde låta DN vara ett publicistiskt skyltfönster och täcka förlusten med pengar från TV4. Murdochskandalen problematiserar onekligen en sådan tankemodell. Det är inte nödvändigtvis bara marknadstänkandet som gjort några av hans tidningar destruktiva, utan själva feodalismen i företagskonstruktionen. Redaktörernas brist på publicistisk och ekonomisk integritet visavi den allsmäktiga ägaren.

I juli ska domaren Leveson, med mandat från en chikanerad premiärminister, diskutera eventuella inskränkningar i den brittiska pressens rörelsefrihet. Räddaren Murdoch kan alltså sluta som det fria mediesamhällets dödgrävare. Vilket scoop.