För 30 år sen var jag en nyutsprungen bög som kom till Stockholm i lila snickarbyxor och permanentat hår. Jag mötte teatervärlden med en dröm om befrielse. Att barrikaderna skulle rivas och den fria människan bli synlig.
Men de barrikader som omger könsroller och sexuell identitet är gåtfulla. Befrielsekampen föddes och den måste ständigt återfödas. Jag är mindre optimistisk i dag än jag var 1980.
Jag får gång på gång höra: Jag har ingenting emot det, men måste du ALLTID prata om DET DÄR?
Förra året debatterades sextrakasserier på teatern. Kulturvärlden är ett mansvälde – det har den procentuella andelen kvinnliga teaterchefer inte förmått ändra på. Det är en manlig kultur och en manlig jargong med en extremt manlig värdegrund. Det förvånade mig att debatten alls bröt ut.
Ingen, jag garanterar – INGEN – är homofob om man frågar, allra minst i kulturvärlden. Men i lika hög grad som kulturvärlden är patriarkal är den heteronormativ. Och det drabbar oss alla, män, kvinnor, straighta, bögar och flator. Det begränsar oss.
Patrik, 1,5 Foto: Tomas Michaelsson
Jag talar inte om detta som representant för någon. Jag talar om mitt liv. Rörelsefriheten för en öppet homosexuell skådespelare är begränsad.
På film finns en stark motvilja att låta homosexuella spela homosexuella. Exemplen är hur många som helst. Straighta skådespelare hyllas när de spelar bögar,
Brokeback mountain,
A single man och här hemma
Patrik 1,5 och
Fyra år till.
På teatrarna vill man ogärna att öppet homosexuella spelar straighta. Skälen är diffusa, men landar oftast i ”Man köper inte det”. Jag anar att det är den betalande publiken man syftar på.
Så vilka roller återstår för oss? Och är det sant att publiken inte köper det? Eller är det helt enkelt sina egna rädslor man vädrar när man påstår sig företräda publiken?
Fyra år till. Foto: Sofia Sabel
30 år efter de lila snickarbyxorna är jag den ende offentlige homosexuelle skådisen i Sverige. Jag har, en smula skämtsamt, gett namn åt ett syndrom, Rikard Wolff-syndromet.
Homosexuell skådis spelar bög. Sen några år tillbaka spelar jag uteslutande homosexuella karaktärer. Eller djävulsfigurer. Merlin, Mefisto. Döden. Eller kvinnor.
En gång fick jag spela blottare, det var väl ett olycksfall i arbetet.
I ljuset av detta förstår jag om unga homosexuella skådisar är försiktiga med att berätta om sin läggning.
Homosexuella syns förvisso i repertoaren: En bögpjäs om året är ett bra alibi. Liksom en pjäs med bara kvinnor. Eller en pjäs om invandring.
Den världsordning teatervärlden levererar utåt är i alla fall bättre än den som råder innanför kulturinstitutionernas väggar. Mellan fyra väggar har jag uppmanats att ligga lågt med min sexualitet. Vi ska inte tala för mycket om DET DÄR.
Situationen i Sverige är naturligtvis bara en västanfläkt av hyckleriet i Hollywood. Där finns ytterst få homosexuella skådespelare. Rupert Everett är en. Han har inga jobb. Och Gandalf, Ian McKellen, är gammal nu. Annars är McKellen undantaget som bekräftar regeln: Öppet homosexuella skådespelare göre sig icke besvär.
Brokeback Mountain Foto: Capital Pictures
Ska vi ha det så här? Jag bär fortfarande min ungdoms dröm om befrielse.
Grundläggande värderingar ändrar man inte på en kafferast, i synnerhet inte sådana som hänger ihop med sexuell identitet och könsroller. Det är befästningar som inte bara är byggda i samhället, utan ännu mera i oss själva.
Det handlar om att synliggöra normer och mönster som begränsar oss. I kulturvärlden, men också i andra av samhällets världar – som idrotten eller politiken.
Vi kan gemensamt ta itu med våra blinda fläckar.
Låt oss befria människan, män och kvinnor, straighta, flator och bögar. Låt oss tala om det som verkligen angår oss.
Låt oss tala mer om DET DÄR.
Rikard Wolff
kulturen@expressen.se
FOTNOT. Rikard Wolff, skådespelare, talar i veckan på Teaterbiennalen i Gävle tillsammans med kritikern Lars Ring under rubriken ”Bög - vad spelar det för roll?”
Temat finns också med i hans självbiografiska bok som kommer ut i höst.
