Alla kändisar vet hur det är.
Telefonen ringer. Ännu en journalist med märkliga frågor. Ännu ett skak på huvudet åt en medievärld som aldrig upphör att förvåna.
Men detta?
Fotbollslandslagets mittfältare Anders Svensson står i omklädningsrummet. Telefonen piper till och i luren finns en reporter från Göteborgs-Posten.
Inget ovanligt så långt.
Men journalisten frågar inte om speluppsättningar. Inte om anfallsstrategier. Inte om dagsformen, om skadeläget eller om kommande landskamper.
Nej, reportern vill veta varför Anders Svensson propagerar för att Dagens Nyheters kultursida ska läggas ned.
Det är otippat, oväntat och dessutom inte sant. För Svensson propagerar inte det minsta för att Dagens Nyheters kultursida ska läggas ned. Fotbollsstjärnan står i stället i ett omklädningsrum och pustar ut efter en träning med Elfsborg och skakar antagligen än en gång på huvudet åt en medievärld som aldrig upphör att förvåna.
Det visar sig att någon lagt upp en profil i Anders Svenssons namn på Facebook och gått med i gruppen ”Lägg ner DN-kultur!”. Svensson själv använder inte ens Facebook. Han hyser heller ingen ilska mot Dagens Nyheters kultursidor.
Fallet med den falske DN-hataren Svensson är ett tecken på en ny identitetsproblematik som dyker upp allt oftare. Fast i det här fallet har möjligen DN större anledning än fotbollsstjärnan att vara orolig inför framtiden. 

Den 10 februari hoppade Andreas Malm på Johan Norberg i en artikel i DN. Två veckor senare har debatten blivit en riksangelägenhet – som alla kulturjournalister på något sätt måste förhålla sig till.
Det märkliga är att det inte syns i tidningarna.
Visst, ett flertal artiklar har publicerats.
Visst, en rad åsikter har formulerats.
Men större delen av debatten har förts utanför tidningarna. Skillnaden mot den förra stora svenska kulturdebatten – den om Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar – är enorm.
Maja Lundgren-debatten fördes till största del framåt av inlägg i pressen.
Johan Norberg-debatten präglas däremot av papperlig tystnad. Replikväxlingen har varit mycket måttlig och antalet nya skribenter som gett sig in i striden få.
Normalt utmärks den här sortens kulturdebatter av att tidningarna gör allt för att förlänga diskussionen genom att ständigt söka efter nya vinklar.
Maja Lundgren-debatten betade sig därför systematiskt tillbaka i tiden: först till Carina Rydberg på 1990-talet, Ing-Marie Eriksson på 1960-talet och till slut 100 år tillbaka i tiden, när till och med August Strindberg drogs in i ordväxlingen.
På vägen debatterades författarmoral, förlagsetik, juridik, kulturkotterier, samhällssyn, feminism, maktstrukturer, könsstrukturer, litterära kvaliteter, försäljningssiffror – och en mängd uppfinningsrika sidospår som troligen fick både författaren och förlaget att häpna.

I Norberg-debatten är det mesta annorlunda. Den tidning som startade allt verkade redan från början vilja dra streck i debatten. Och trots att man faktiskt kan räkna inläggen i DN på ena handens fingrar, fick den senast publicerade texten ändå rubriken ”Nu får du ge dig!”, med en direkt uppmaning till Johan Norberg: Håll tyst.
Särskilt tyst har det dock inte blivit. Debatten har förts med ökande intensitet på nätet.
Att bloggarna kommenterar aktuella debatter är inget nytt. Det sker hela tiden och utgör en livsnerv för en av bloggosfärerna. Och i den bloggosfär som framförallt ägnar sig åt att föra ett pågående kommenterande samtal om de åsikter som mainstream-medierna publicerar har Norberg-debatten formligen exploderat.
Det finns mycket att säga om denna utveckling, men framför allt är det intressant att se vad den kan komma att få för konsekvenser för de traditionella medierna.
I en tid när alla har egna fora och egna läsare ökar ju risken markant för att bloggarna ska rycka debatten ur händerna på tidningarna. Nu för diverse redaktörer och statsvetare fram åsikten att det inte spelar särskilt stor roll, eftersom enskilda bloggar sällan när når en lika stor publik som en rikstidning.
Alldeles oavsett att detta är helt felaktigt, så spelar det heller inte någon roll.
För från ett medieföretags synvinkel är naturligtvis en förlust en förlust, oavsett vem som ligger bakom. Och när en av bloggosfärerna tar över en debatt är det självklart lika oönskat som när en papperskonkurrent rycker åt sig initiativet genom att presentera bättre och mer intressanta vinklar.
Ännu betraktas dock bloggarna inte som en sådan konkurrent av vare sig tidningarna eller deras debattörer, vilket kan vara ett ödesdigert misstag. För vi går mot en verklighet där tidningarnas debattmaterial endast fungerar som tändvätska åt den diskussion som sedan fortsätter utanför tidningssidorna. Och det är just detta som kan komma att ställa till en del problem för journalistiken.
Se på Norberg-debatten. DN har egentligen inte några större skäl att gråta. Det är ju trots allt deras kultursidor som hela landet diskuterar (låt vara att de flesta tycker att redaktionen har agerat fel).
Och när flera hundra bloggare publicerar sina arga länkar, hamnar deras läsare på DN:s sajt. Inte någon annanstans.
Alltså kan man säga att det naturligtvis är ett visst problem för DN att tidningen blir utan den diskussion som i stället förs på nätet, men sett ur ett konkurrensperspektiv är situationen rimligen ett betydligt större problem för Svenska Dagbladets kultursidor, som för tillfället inte diskuteras alls. Det är ju trots allt bättre att ha en grupp som heter ”Lägg ner DN-kultur!” på Facebook än att finna att man driver en kultursida som folk rycker på axlarna åt.
Men om rollen går från att vara den institution som både startar och driver debatterna framåt, till att bli enbart igångsättare – ja, då lär ju även texterna i sig förändras.
Problemet är att de inlägg som väcker de snabbaste reaktionerna sällan är de mest intelligenta, djuplodande, kunskapsfyllda eller insatta. Raljerande, sluggeraktiga och insiktslösa inlägg skrivna med stor självsäkerhet kan på kort tid väcka en våg av indignerade reaktioner på nätet.
Ju större bit av debattkakan som bloggosfärerna äter upp, desto mer riskerar tidningarnas åsiktsmaterial att reduceras till att enbart vara en startgnista för den stora debattmotorn.
För vilken roll spelar den tidning som inte ens klarar av att tända gnistan?
Vem pratar den tidningen med?

”Splatterdebatt” kallade DN det svar som forsade in till redaktionen via mängder av e-post.
Ordet är kanske värt att lägga på minnet.
För att välja rätt väg i det förändrade medielandskapet hör onekligen till dagspressens största utmaningar de kommande åren. Men utvecklingen gör att det finns en uppenbar risk att papperstidningarna förvandlas till precis sådana medier som deras åsiktsbundna redaktioner föraktar: hårdvinklade och grunda sluggerpublikationer.
Och går utvecklingen åt det hållet, beror det ironiskt nog i så fall på att tidningarna underskattade konkurrenten så mycket att de inte ens ville erkänna den som konkurrent.