ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Povel Ramel/Hyllningskonsert

ANNONS:
FAKTA

HYLLNINGSKONSERT TILL POVEL RAMEL | Gustav Adolfs torg

Visa merVisa mindre
Här står jag mitt på däcket på det sjunkande skepp som är Gustav Adolfs torg mitt bland tusentals grånande människor som trallande ska gå under tillsammans med mig. Följa Povel Ramel ner i glömskans doftande gråa ocean patetiskt nynnandes ”håll musiken i gång så länge den pågår”.
Där ovanför oss ska de nya generationerna kryssa vidare till sin musik på ytan, enligt sina nya uppdaterade sjökort.
Det är hyllningskonsert för Povel Ramel på Stockholms kulturfestival, en blekare avnämare till Stadshusets minneskonsert i början av juli, och jag önskar så innerligt att vi inte är de sista entusiasterna.
Redan när den slicka sångkören Vocation intar scenen med sina med påklistrat hippa moves, kantrar skutan. Vad som helst, bara inte detta TREVLIGA.
Ursäkta att jag är lite kinkig, men vi Ramelvänner av ordning (han ansade ord redan på flygstaben, ”vad ska en ordonnans annars göra?”) är ganska petiga med Povel.
Povel Ramel var extremt förberedd i allt han företog sig. Han lämnade ingenting åt slumpen, även om han verkade spontan. Och i denna ordning skapade han sig utrymmet att vara – skvatt galen.
Det är min själ inte lätt att ta över, även om programledaren Stephan Lundin som tillhör perioden the late Povel, gör sitt bästa för att hålla sitt eget och publikens humör uppe.
Men det går inte an att utbrista: ”Nu hade vi kommit fram till en punkt i programmet när jag skulle ha gratulerat Povel på 85-årsdagen. I stället får jag säga: Tack, Povel, var du än är.” Ack så platt.

Grand old man Svante Thuresson är förstås helt hemma med ”Gräsänklingblues” och Lill Lindfors med ”Den allra bästa musiken kommer självmant”, men luften är lite för tungt nostalgisk. Kapellmästare Monica Dominique är dock very much still alive. Tillsammans med henne åstadkommer Babben Larsson kvällens verkliga och enda paradnummer, ”Den sista groggen”. Babben har precis som Ramel underhållit patetiska skrythalsar på krogar, hon känner sina pappenheimare.
Visan detonerar mitt i skrattet, med hela sin giftiga innebörd. Då känner man hur musik och text gifter sig och får ett barn, ett underverk.
Jag ifrågasätter inte sång-kören Vocations kärlek till mästaren, men deras intensiva diggande får mig att känna mig som turisten i Naturbarn som köper dum figur och tror att det är en handgjord träskulptur. Lurad.
Det krävs artister med såväl humor som svärta, musikalitet och raffinemang för att ro i land med visor som Martin Ljung, Brita Borg, Monica Zetterlund och Povel Ramel själv lanserade.
Den allra bästa musiken kommer inte självmant.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
Mest lästa om kultur
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: