Jag känner igen brinnande samhällskritik när jag ser den. I den svenska deckarboomen, som påstås vara populärlitteraturens bidrag till det samhällskritiska tänkandet, ser jag den inte. Aldrig. No way. Jag känner mig inte det minsta uppviglad, inte det minsta vidareutvecklad i mitt ifrågasättande när jag läser, låt oss säga Henning Mankell eller Stieg Larsson.
”Men Lisbeth Salander då!” skriker nu halva svenska folket. Hon är ju personifikationen av samhällskritisk innovation, visioner och feminism!
Nej tack. Jag fattar inte skillnaden mellan Salander och andra exempel ur kulturskatten av ”starka” kvinnor, som exempelvis Modesty Blaise och Lara Croft. Eller för all del deras ytterlighet: Marquis de Sades Juliette.
De där kvinnorna är ju i och för sig roliga, men jag är böjd att hålla med Ann Heberlein när hon skriver om romaner som Juliette i En liten bok om ondska: ”Jag tycker det är intressant (och dubiöst) att de också betraktas som ’feministiska’”.
I Heberleins avsnitt om kvinnor, ondska och våld diskuteras fiktionens våldsaktiva kvinna och det faktum att hon rakt av räknas som rebellisk när hon beter sig för kvinnorollen otypiskt. Heberlein skriver om en manskultur som slentrianmässigt förknippas med våld, hämnd och heder, medan utagerande kvinnor tillhör undantagen.

Måste den kvinnliga rebellen banta, ta på sig latex och bli sadistisk, hämndlysten och fallisk? Finns det verkligen inget annat sätt för kvinnor att utöva aktiv samhällskritik? Det är inte världens bästa idé att spela med i en mansroll som inte ens männen känner sig bekväma i.
Samtidigt är den ”starka” kvinnan en patriarkal önskefantasi. En tuff brud i lyxförpackning, för att använda ett av många visdomsord från Lill-Babs repertoar. En kvinna utan kvinnorollens jobbiga krav, tårar och relationssvammel. Som finns till av samma anledning som män nyttjar prostituerade: man slipper kringtjafset.
Hur skulle i så fall en självständig, icke objektifierad kvinnlig rebell se ut? Visa mig en feg brud i trashförpackning! Var är den osexiga, icke homosociala upprorsmakerskan? Den till åren komna, sladdriga, obotoxade, den som män rynkar på näsan i ointresserat halväckel åt, i motsats till det glosögt fascinerade bemötande de ger superhjältinnan i läderkattkroppsstrumpa.
Syns hon över huvud taget, eller är hon en blind fläck, som Agneta Klingspors närmast osynliga, socialt värdelösa huvudperson i Går det åt helvete är jag ändå född?

En författare i spänningsgenren som har föregripit min önskan är Unni Drougge i sin senaste roman, Bluffen. Drougge skriver genomsyrat hat mot det hjärndöda samtids-Sverige och särskilt den manliga medieelit som blir alltmer samhällsbärande. Som motbild till den falliska superhjältinnan har Drougge skapat en ostylad kärringrebell, en gammal svullhäxa, en massiv surfitta med svidande intelligens på kollisionskurs med bland andra Jan Guillou och Leif GW Persson.
GW Perssons gestalt i romanen för tankarna till en astmatiskt gurglande, ondskefullt beräknande Barbapapa, en flåsande sjöelefant som knappt orkar fästa blicken. Karaktäristiken av Jan Guillou är inte mindre plump, han ”låter som en radioapparat och ser ut som en telefonhytt”. Drougge utövar visserligen självironi också, författaren ”Unni Drougge” i romanen är inte helt sympatisk och går till slut rätt hårt på pumpen, men det är omöjligt att inte bryta ihop av förtjusning över nidbilden av de hybrishöga pondusgubbarna.
Och lite skit får de tåla, tycker jag. Man kan inte vara officiell pösmunk i 150 år och vänta sig fri lejd från det fullkomligt rimliga förlöjligandet av pösmunksformuleringsprivilegiet.
Drougges huvudperson heter Berit Hård, är skvallerjournalist och har tryckt in sin ”dekadenta och överviktiga” kropp i jättefula, vulgotrånga akrylkläder. Dessutom har hon en tam orm som gillar att äta rå chihuahua och vid behov kan fungera som vapen. Berit är inte användbar som ryggmärgsmässigt sexobjekt för män. Men hennes huvudsakliga fritidssysselsättning vid sidan av spritkonsumtion och junk food, nämligen att skaffa engångsligg, funkar rätt bra ändå.

Med sin kritik av mediemaktens män gör sig Unni Drougge mer omöjlig än nånsin i offentligheten, lika omöjlig som Berit är i romanens universum.
Och när kvinnor går lös på mansmakten med krasst oimponerad blick, brukar det sluta i pinsam tystnad alternativt kollektiv, medial psykdiagnos. ”Paranoia” är en populär etikett.
Den pinsamma tystnaden är ingen medveten ihjältigning. Den är bara en skruvande oförmåga att förhålla sig till något oidentifierbart som katten har släpat in.
Unni Drougge skriver om nedtystande och utfrysning på sin hemsida, och själv ser hon tystnaden kring Bluffen som en aktiv strategi. Det skulle inte förvåna mig, men å andra sidan är redan den pinsamma tystnaden utan direkt uppsåt en grumlig och ansvarslös härskarteknik.
Hur såg då bemötandet av Bluffen ut? Jag hittar några texter, bland annat en av DN:s Jonas Thente och en av Ehwa Lindström på Newsmill. Den senare diskuterar själva tystnadsproblemet, efter att Drougge bloggat om det. En sak är klar: det är, trots dessa artiklar, faktiskt fortfarande oproportionerligt sansat i leden. Bluffen borde vara en enda stor köttbit för det offentliga rummets krokodiler.
Unni Drougge har nu inte ambitionen att servera ”en sann historia”, om än en sann mediekritik. Baksidestext: ”Denna roman är till 100 % fiktion. /…/ Namn på riktiga personer, platser och händelser är endast inkluderade för att skapa realism i historien.”
Klart som fan att ingen vågar trycka ”en sann historia” på en bokflik efter cirkusen kring Liza Marklund, men man kan inte låta bli att undra över skillnaden mellan kvinnligt skvaller och manliga avslöjanden.

Skvaller och paranoia finns med i tolkningsapparaten för kvinnlig text, men hur är det när vi läser manlig? Hur står det till med reportageböcker som Dick Sundevalls Peter Rätz: nio år som undercoveragent, bara för att ta ett exempel bland många ur den civilkuragestinna journalistmachohögen. Där utsätts bland andra snutbossen Carin Götblad för det ena påhoppet efter de andra, faktiskt för rena brottsanklagelser. Det är säkert sanna uppgifter, vad vet jag.
Men om Drougge hade skrivit en bok med likvärdig sanningshalt som Sundevalls (och det kanske hon i själva verket har), hade hon ändå aldrig kunnat sälja in den som ”ett avslöjande” och bli trodd. Procenthalten av diffust skvaller anses alltid, oavsett graden av trovärdig research och verklighetsbakgrund, vara högre i kvinnligt material än i manligt.

Formen som Drougge väljer kan tolkas som en reaktion på det bemötande hon själv fick efter sin förra bok, Boven i mitt drama kallas kärlek, som innehåller självbiografiskt material om en misshandlande man. Formen kan också tolkas som ett svar på psykdåreutnämningen av Maja Lundgren i samband med Myggor och tigrar.
Jobbiga kvinnor kan numera inte tala sanning. Jobbiga kvinnor är hädanefter sinnessjuka per definition. Då kan man förstås lika gärna döpa om sanningen till fiktion. Och Unni Drougges fiktiva sanning ger mig hopp om en uppviglande spänningslitteratur, skriven och befolkad av pinsamma lågstatuskvinnor.