Sarah Kanes inflytande på yngre kvinnliga dramatiker kommer sannolikt att växa lika sig starkt som Sylvia Plaths på yngre kvinnliga poeter. Det är det oåterkalleliga i deras självmord som förstärker den emotionella kraften i deras texter.
I våras kunde vi se en ung suicidal flicka i en säng på Bondegatan på Södermalm i Stockholm, där Teater Absoluta spelade Petra Hjortensjös monologpjäs psykbrut.nu. Och nu ligger ännu en suicidal flicka i en säng på Östgötagatan i samma stadsdel, där en annan fri grupp spelar Iris Smeds Porslinshunden.
Men den här flickan (Louise Löwenberg) har en äldre syster (Eva Johansson) som vakar över henne med ena ögat, medan det andra kontrollerar ordningen i en samling porslinshundar. En av dessa hundar förmänskligar sig i gestalt av en man (Carl-Johan Béve), inkarnationen av hennes inre – på samma gång samvete, new age-terapeut, cyniker och normaliseringsivrare. Han upptar henne tillräckligt för att systern ska hinna ta livet av sig.
Om psykbryt.nu var Sarah Kane light så är Porslinshunden Sarah Kane extralight. Regidebutanten Nora Nilsson tar mera fasta på symbolikens lekmoment än på pjäsens underliggande förtvivlan. Det är nog ett rätt val, texten förmår inte bära upp sina anspråk. Och det är det som är risken med Sarah Kane-oket – det tynger mer än det lyfter.