I sin podcast skämtar Filip och Fredrik gärna om svenska stå upp-komiker som tar sig själva på stort allvar. Till exempel Özz Nûjens sentimentalt laddade bilder på Instagram: en man, en mikrofon, en publik. Filip och Fredrik är bäst då. När de egentligen pratar om sig själva.

I går placerade sig denna populärkulturella spaningsduo på den anspråksfulla konstmusikens podium (tillika älsklingskonkurrenten Sveriges radios seriösaste scen) för att livesända sin hundrade podcast. Ensamma, med en mikrofon. Och med en stråkkvartett som med jämna mellanrum spelar vinjetten live. Upplägget är lika pretentiöst som pajigt och korresponderar med podcasten där breda populärkulturella fenomen kommenteras med ett visserligen humoristiskt men också både anspråksfullt och högtravande språk. Helst ville de möta sin publik på Kungliga operan, men fick nej.

Glenn Goulds Goldbergvariationer ljuder från högtalarsystemet medan 1300 av Stockholms välkammade hipsters och välmående mest män mellan 20 och 30 fyller hallen till sista plats. Livesnacket innehåller av naturliga skäl svackor och i dessa, när ljudet grötar ihop sig och duon söker efter nya ämnen att avhandla, hinner jag reflektera över brister som Sigge Eklunds klippta slutprodukter liksom trollar bort.

Jag började bekanta mig med Filip och Fredrik genom förra säsongen av det tillkämpade satirprogrammet Breaking news vars idé var att kommentera det dagliga nyhetsflödet (ny säsong börjar på måndag). De verkade inte bekväma. Kostymen satt fel. Upptågen i gamla Ursäkta röran kan betecknas som ungdomssynder.

Men sen kom Får vi följa med? som var en slumpmässig roadmovie genom Sverige. Jag kopplade ihop mig med min dator som en njursjuk till dialysen. Vad var det om inte en framvällande människokärlek som kom pumpande? En omfamning av det Sverige som visar sig först när man går på "fel" tåg och åker till fel station och pratar med fel person.

Det är den Filip och den Fredrik som gör att jag går vidare med podcasten. Ja, och naturligtvis det faktum att de verkar mer eller mindre besatta av manliga kolleger, past and present, som till exempel Nils Schwartz sedan han kritiserat deras tv-produktioner i kanal 5. För de flesta fungerar den mediesmarta namedroppingen som podcastens flugpapper. Det kan vara jobbigt att hamna där. Men nämns man så finns man.

Ett tiotal nöjesmän utgör ett slags stående gästlista av referenspunkter. Populärkulturens levnadsglada föredettingar begåvas med humoristiska analyser som är mer high brow än de själva någonsin varit. Främmande ord måste vara Filip och Fredriks favoritbok. Podcastens exalterade stämningsläge kan delvis bero på den eufori som infinner sig när duon snabbt hittar fram till rätt term. Jag roas av hur de odlar upp bilden av att finkultur tråkar ut dem medan de själva bemödar sig så att prata fint. Mindre klädsamt är hur de koketterar med nån sorts mindervärdeskomplex. De skulle ju briljera i vilket kulturmingel som helst.

Tittar man närmare på podcastens kompakta herrklubb och kvinnornas otacksamma biroller som sexobjekt kan man lätt få en snedtändning. Liv Strömqvist belyser problematiken med bildtexten under en bromancebild av Filip och Fredrik: "Varifrån får patriarkatet sin enorma pepp att bara fortsätta och fortsätta existera i dagens västerländska samhällen?".

Men jag, van att röra mig i en gubbstinn konstmusikalisk och ekvilibristisk kultur kryddad med sexistiska operaföreställningar, är kanske avtrubbad nog att ändå roat fortsätta podda ner avsnitt efter avsnitt. Med en iskall aning om att min egen person förmodligen skulle få dem att backa långsamt ut ur rummet.