Sverigedemokraterna har fått en allierad islamkritiker i den stridbare konstnären. Peter Cornell påminner Lars Vilks om att det inte finns något rent och obefläckat konstverk.
Det hela har blivit ganska rörigt.
Det är betraktaren som ger konstverket mening, säger Lars Vilks; verkets innebörd kan inte konstnären ensam bestämma. Med sin rondellhund avsåg Vilks att pröva yttrandefrihetens gränser i konstvärlden och den gräns han valde var islam.
Han bör rimligen ha varit medveten om att många muslimer skulle uppfatta teckningen som en kränkning av det som de håller mest heligt. Och det var inte en överhet som provocerades utan en religiös minoritet i Europa, redan tillräckligt trängd och misstänkliggjord, ofta med en bakgrund som inte gjorde det enkelt att utan vidare förstå och anpassa sig till en västerländsk modernitet. Nu fick de minsann lära sig vad västerländsk yttrandefrihet betydde!
Vilks avsvär sig alla politiska avsikter. Men ett konstverk befinner sig alltid i ett historiskt och politiskt sammanhang, aldrig i ett vakuum.
Har inte Lars Vilks varit väl naiv på den punkten? Han säger sig endast ha velat utforska den konstnärliga frihetens gränser men det kunde knappast ha kommit som en överraskning att rondellhunden skulle göra honom till hjälte bland sverigedemokrater och nationaldemokrater.
Inte minst sedan han beredvilligt ställde upp i en halvtimmes intervju i SD Television, Sverigedemokraternas egen tv-kanal, en intervju som SD sprider på YouTube.
Och efter sitt framträdande i Uppsala hyllas Vilks i de många nätkommentarerna på SD:s forum Ungsvensk.se för sin modiga kamp för yttrandefriheten.
Men också för att Vilks – oavsett hans avsikter – i deras ögon är en allierad kritiker av islam.
Jag ogillar varje brott mot yttrandefriheten och det finns inget försvar för övergrepp på Lars Vilks. Men brotten bestraffas i domstol och jag har svårt att se att yttrandefriheten skulle vara under hot i dagens Sverige på grund av några extremistiska galenpannor.
Ändå är det viktigt att pressen bestämt tar avstånd från alla övergrepp – fast det är en egendomlig ironi att samma press som nu så ivrigt försvarar yttrandefriheten varit så märkvärdigt ljummen när Sverigedemokrater eller Nationaldemokrater har drabbats. Men hur illa vi än må tycka om dem måste principen om yttrandefrihet alltid vara överordnad.
Niklas Orrenius, journalist på Sydsvenskan, noterar i sin intressanta bok om Sverigedemokraterna: ”Bland dagens ledande sverigedemokrater har en stor andel blivit misshandlade eller hotade på grund av sina åsikter. De har attackerats med järnrör, med knivar, med tårgas. Att få sparken från jobbet för att man är Sverigedemokrat har varit vanligt.” SD kände tydligen igen sig i Lars Vilks.
Jag vill inte anklaga Vilks för ”guilt by association”, bara påminna om att det finns inget rent och obefläckat konstverk. Till slut blir allt färgat av politik, komplext och hopflätat som här i ett ovanligt trassligt nystan av affekter och besynnerliga allianser.
