De bryr sig bara om pengar! De fuskar, slarvar och har inget hum om kvalitet!
Om jag uttrycker denna åsikt när middagsdiskussionen kommit in på husrenoveringar (som den nästan alltid gör) tas det genast för givet att jag pratar om "polacker".
Men fan heller. Jag pratar om oss bostadsrenoverande svenskar. Som, generellt, inte bara har det dåliga omdömet att chansa på den billigaste arbetskraften (i realiteten oftare svensk än polsk) utan också gett upphov till en hets mot folkgrupp så långt gången att halva nationen till slut satt och hån-skrockade i sina polsksnickrade tv-rum när Magnus Uggla i en melodifestival sjöng "Har vi tråkigt, min fru och jag, ringer vi in en skum polack, källaren blir till ett hemma-spa".
Jonas Holmberg berörde fenomenet i Expressen (12/6) apropå Rafael Edholms nya problematiska film Mörkt vatten, i vilken ett svenskt övre medelklasshem invaderas av en mördarpsykopatisk polack i verktygsbälte. Holmberg konstaterade att det var oklart huruvida polackmonstret eller hans arroganta svenska offer skrämde mest. Under en av de annars identiskt idylliska säsongerna av handymanserien Sommartorpet anlitade SVT en polsk snickare, den lågmälde, genomsympatiske OS-medaljören Jacek Pastusinski, som visade sig behärska konsten att omsorgsfullt renovera en svårt murken takbjälke. Tyvärr tog vi inte tillfället i akt att starta motdebatten då. För det hade varit bättre att lyfta frågan genom att peka på polska arbetsinvandrares yrkesskicklighet i stället för deras sociala underläge.
På en inredningsmässa berättade ett svenskt arkitektkontor, som byggt en monter med badrumsinredning, för mig att de bara anlitar en elit av polska kakelsättare. "Försök hitta en svensk som är expert på att sätta mosaik runt ett hörn eller är lika bra på avslut och fogar..." sa de med en retorisk suck.
Allt fler byggföretag som lever på kvalitet och gott rykte har insett att den polska hantverkartraditionen är ovanligt gedigen - "den håller helt klart högre lägstanivå än den svenska, och enligt min erfarenhet även högre högstanivå", som en välrenommerad byggentreprenör, med toppbetyg på hantverkarsajten Brabyggare.se, säger när jag ringer runt efter branschkunniga omdömen. En annan byggledare säger att när han "toppar" sina "gubbar i ett A-team", för extra krävande uppdrag, är det polackerna som gäller. "De har en spetsutbildning som gör att jag kan ge pålitliga kvalitetsgarantier." Detta har tyvärr ingen betydelse för en ärkesvensk fixa hemmet-trend som gått över styr. Där det i praktiken inte ens är det nya köket eller uterummet som är grejen, utan "den långa resan", som det heter i renoveringsprogrammen.
Att ständigt ha lite byggsopor på tomten har blivit en livsstil, en hantverkar-SUV felparkerad ute på vägen ett statusobjekt. Naturligtvis har då marknaden, uppblåst av rotavdrag och avreglering, blivit överexploaterad av lycksökare utan ansvarsförsäkringar, som bara har en sak att konkurrera med: ett billigt timpris. Faktum är att Rafael Edholms film snuddar vid en story som bekanta till mig älskade att berätta under några års tid. De hade anlitat ett "polskt gäng" som haft sönder avloppet med svåra vattenskador som följd. Till och med en dörr måste bytas. Man misstänkte att de gjort det medvetet för att kunna fortsätta ta betalt per timme på obestämd tid, utan att någonsin vara på plats samtidigt som husägarna. När man ringde upp dem var de alltid på väg för att fixa något avgörande: "We go pick up door now!"
Det visade sig att hantverkarna knappt jobbat i huset - men använt det som omklädningsrum och "kontor". Till slut bytte mina bekanta lås, för att utestänga dem, och anlitade en ny byggfirma. Varpå skojarna anlände en sista gång och stal allt byggmaterial och all utrustning som fanns ute på tomten.
Sedan dess har mina bekanta, beroende på humör, suckat eller kluckat åt "polackerna" - och jag måste medge att jag själv återberättat, och säkerligen också skarvat, historien. Först senare fick jag veta att den skyldige entreprenören var en genomsvensk rogue-företagare vars svarta arbetskraft till övervägande del också var svensk.
De flesta liknande historier som husrenoverare berättar för varandra handlar inte alls om just polacker, men det räcker med att Polenhistorierna rotats i kanten av det kollektiva medvetandet för att det med tiden ska ha blivit naturligare att helt enkelt säga "polackerna" i stället för "hantverkarna", och för att Magnus Uggla ska skriva in dem som ett skämt i den svenska schlagerhistorien.
Precis som Jonas Holmberg i texten om Mörkt vatten påpekar hade vi ett komplicerat förhållande till våra hantverkare redan innan avregleringen i tjänstesektorn. Och inte bara i fråga om att, likt Björn Skifs i filmen Drömkåken, "uppleva sig kuvade av auktoritära hantverkare". Vi baktalade dem då också, när de "bara ställde in verktygen på golvet och gick under jorden i tre månader". "Hantverkare är ett släkte för sig", lärde jag mig redan av mina föräldrar för 30 år sedan.
Jag har lärt känna en snickare vars enmansbyggfirma, startad av hans far, varit verksam i 40 år utan kundkonflikter eller ekonomiska oegentligheter. Han lever på sitt goda rykte: tar ett uppdrag i taget, specificerar exakta offerter, dokumenterar hela arbetet grundligt, tar arbetsgivarlagen på största allvar.
Detta resulterar aldrig i de billigaste anbuden, men ryktet om att han är värd de extra tusenlapparna har blivit hans affärsidé. Och han jobbar ihop med ett personligt nätverk av snickarkolleger, elektriker, rörmokare och målare med den hängivna skickligheten gemensam. Flera är från Polen. Trappbyggaren, ett geometriskt geni, är egyptier. Andra är svenskar.
Det vore oärligt att förneka att rotavdraget också haft denna positiva effekt på marknaden, att där återigen finns reellt utrymme för yrkesstolthet.
Att som svensk medelklassvillaägare cyniskt ställa sig på den exploativa sidan och gå på billigaste möjliga anbud är lika sorgligt och dumt som att fråga "var de polacker, eller?" så fort man hört en byggskräckhistoria.
Kjell Häglund är redaktionschef på Residence och kulturskribent.
