Anna Axfors är poet. Foto: Charles LudvigAnna Axfors är poet. Foto: Charles Ludvig
Anna Axfors är poet. Foto: Charles Ludvig

Poeten Anna Axfors: Därför hatar jag poesi

Publicerad

Att läsa poesi regelbundet kan liknas vid tristessen i att dejta på löpande band för att hitta den rätte.

Poeten Anna Axfors förklarar varför hon sällar sig till skaran av alla som hatar poesi.

Att hata poesi är ingen konst. Till och med poeterna själva gör det. Den amerikanske poeten Steve Roggenbuck twittrade för ett tag sedan: "I found out from experience that it's ok to be a poet even if u dislike almost all poetry". Och poeten Ben Lerner citerar i sin essä "The hatred of poetry" (utgiven på svenska nu i april) Marianne Moores dikt “Poetry” och raderna: "I, too, dislike it". Dessa rader, "I, too, dislike it", följer Ben Lerner vart han än går, så fort han ska sätta sig ned för att skriva, eller för att läsa, eller går på en poesiuppläsning. “När jag undervisar står jag praktiskt taget och nynnar raden.”

Vad ska man som poet svara när någon säger sig hata poesi, eller inte förstår den? Det enda jag vill säga är: jag känner samma sak. 

Men då blir det ju svårt att sedan förklara varför jag håller på med just poesi. Vet jag ens själv?

 

LÄS MER: Tio briljanta metaforer av Tomas Tranströmer 

 

De usla dikterna gillar vi

Det är alltid skönt när någon driver med poesin, som i artikeln "Sveriges åtta bästa pekoral" (Expressen 24/3). Det verkar som att det är just så poesin ska vara: befängd, pekoral – för att vi ska stå ut med att den inte berör oss. De usla dikterna gillar vi, i brist på de fulländade. Men dikterna som hamnar mittemellan, de medelmåttiga, det är dem som får i alla fall mig att hata poesi.

Vore det roligt att visa upp nio stycken misslyckade broderier? Nej, inte direkt, för ingen hatar broderier. 

Det är väl för att broderier aldrig lovat oss något, aldrig ändrat vårt sätt att tänka och därmed inte gett sken av att vara gudomligt (med reservation för att någon säkert anser att broderi kan vara gudomligt). Poesi däremot, utlovar något storartat, eftersom en och annan dikt verkligen drabbat oss.

Att läsa poesi regelbundet kan liknas vid tristessen i att dejta på löpande band för att någon gång hitta den rätte. Hur mycket hatar man inte de där människorna på vägen, de som går konstigt, sms:ar för ofta, berättar ointressanta saker. Ändå måste man fortsätta hoppas att kärlek, äkta kärlek finns.

 

LÄS MER Therese Bohman: Varför vågar SVT inte lita på lusten att lära? 

 

En medeltida tortyrmetod

Finns poesi, äkta poesi, trots att vi lever i den förhatliga samtiden och trots att det krävs minst tre enheter alkohol innan man pallar gå på en poesiuppläsning? Poesiuppläsningar utan alkohol är det värsta jag vet. Det skulle kunna vara en medeltida tortyrmetod. Nej, bara möjligheten till den finns.

Enligt Lerner så finns nämligen inga perfekta dikter utan bara dikter som visar på en möjlighet. Huvudpersonen i hans debutroman "Leaving the Atocha station" (också den på svenska i april) förstår inte sin spansktalande flickvän helt, och därmed finns det en rad möjliga saker hon kan ha sagt, var det något om månen eller att det är barnsligt att prata om månen? På samma sätt använder han språkförbistringen som skydd för att slippa visa vem han är. Det finns en chans att han framstår som mystisk, inte tråkig.

Och på samma sätt fungerar poesin: bra dikter utnyttjar radbrytningar och tecken på så sätt att vi anar en vacker bild (utan att behöva se hela, och därmed få den förstörd). 

Hundra ansikten på Tinder

Lerner tycker mer om poesi som är insprängd i prosa genom snedstreck, än faktisk poesi. Precis som hans huvudkaraktär i "Leaving the Atocha station": ”Jag ansåg i allmänhet bara att diktrader var vackra när de var citerade i prosatexter, som i essäerna vi fick läsa på universitetet där radbrytningarna var ersatta med snedstreck”. Där finns bara löftet, inte själva utförandet. Precis som det är behagligare att scrolla igenom hundra ansikten på Tinder än att försöka komma nära en enda person. Eller härligare att se fram emot semestern än att plötsligt vara ledig och rastlös.

Det bästa är så klart dikter som inte ens finns. Lerner skriver att en poets mål är att sluta dikta, att ladda sin tystnad med poetisk potential. 

Kanske är det därför vi föraktar de poeter som fortfarande är aktiva (vad håller de på med?), och älskar de som mystiskt slutat (kommer hen att skriva igen eller inte?) eller allra helst dött unga (de var genier!).

Vi hatar aldrig en enskild dikt, bara poesi i allmänhet. Vi hatar inte en dikt så som vi hatar en film, kanske för att en dikt inte tvingar oss att sitta stilla i två och en halv timme, eller så som vi hatar en låt, kanske för att ingen dikt går på radio tio gånger om dagen.

Elisabeth Rynell i "Skrivandets sinne"

Men poesin som konstform går att hata, eftersom den kräver att vi förhåller oss till den på något sätt, faktiskt så kräver den att vi älskar den, jag menar, varför skulle vi inte älska något som är så förknippat med livet självt och som är ett av våra äldsta konstnärliga uttryckssätt?

Som poet, vad gör man, och vad svarar man när någon säger sig hata poesi? Tills vidare kommer jag fortsätta svara "jag känner samma sak". Men om någon frågar varför jag skriver, så kommer jag tänka på Elisabeth Rynell när hon i sin bok "Skrivandets sinne" jämför den frågan med den som folk ställer till alkoholister: varför dricker du? 

Och jag kanske kommer svara att jag håller på med poesi av samma anledning som något medelålders par håller på och renoverar sitt hus hela tiden. 

Att jaga perfektionen genom glimtar av möjlighet verkar vara en bra sysselsättning helt enkelt. 

 

Anna Axfors

Anna Axfors är poet och kulturskribent. 2016 debuterade hon med romanen "Kärleksbrevet".

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag