Svensk poesi behöver retorisk respiratorvård.
Malte Persson avråder från fem leriga hjulspår.
Är poesi viktigt? Jag funderar ibland på det. Jag funderar på om ingen annan funderar på det. Förmodligen funderar en massa poesiskrivande människor på saken, men om de kommer fram till något så är det i vart fall inget de berättar om. Alla som alls talar om poesi tycks förutsätta att svaret är "ja" och att det inte behöver motiveras.
Själv är jag – efter att ha läst och gäspat mig igenom otaliga nya diktsamlingar och poesiuppläsningar – fortfarande inte ett dugg säker på saken. Den lilla överblick jag skaffat säger mig följande:
Å ena sidan har vi mer eller mindre professionella utövare som alltmer tycks skriva för varandra. De kan skriva bra eller dåligt, men även de bästa exemplen lider av att förutsätta välvilja från läsaren. De kräver att bli lästa på sina egna premisser, utan att behöva tala högt om dessa premisser; de kräver en införståddhet om att detta är just viktigt. Ställer man "fel" frågor framstår dikterna bara som löjliga.
Å andra sidan, då, har vi folklighetens föregivna företrädare i form av representanter för poesifestivaler och poetry slam-tävlingar och det ena och det andra med "poesi-" till förled. Dessa älskar att säga att poesi är viktigt – eller varför inte "livsnödvändigt". Inga ord tycks stora nog för dem som identifierar poesi just med stora ord. Dock är poesi bevisligen inte alls livsnödvändigt. En mycket stor del av Sveriges befolkning klarar sig utmärkt utan den. Är det något som verkar befinna sig i behov av retorisk respiratorvård är det poesin själv.
Förda av representanter av dessa två typer liknar de poesidebatter som med jämna mellanrum tinas upp ett tjechovskt minidrama där folk talar förbi varandra om ett släktgods som i vilket fall som helst tycks dömt att säljas. För varje ny uppsättning är skådespelarna sämre, budgeten mindre, och publikens engagemang naturligt nog därefter.
Från 40-talistisk "obegriplighet" över 80-talistisk "postmodernism" till nutidens "språkmaterialism" är det motståndarna mot det för tillfället nya som har mest nytta av att kunna använda sådana samlande – och föga informativa – beteckningar, men försvararna som vinner nya Pyrrhus-segrar. De kanske inte är bättre, men de är ju åtminstone nya.
För onekligen dras nya former av lyrik alltid med nya problem, men att mot det spela ut en gammal lyrik som inte löst sina egna är inte mycket till lösning. Om så poeter började skriva som Fröding (eller Shakespeare, eller Homeros
) igen skulle poesin inte återfå den kulturella roll den en gång haft. Litteraturen har ingen backväxel.
Nej, har man kört fast eller fel, så återstår likväl bara att försöka fortsätta framåt mot nya vägar, som kanske kan leda tillbaka till gamla landskap, men sedda från nya håll. Det är dock olyckligt att några av de mest leriga vägarna just nu också är några av de mest trafikerade.
Låt mig därför peka på fem vid det här laget väl inkörda hjulspår som jag skulle vilja råda lyriska övningstrafikanter att för närvarande ta det ytterst försiktigt med:
1?Konceptdikt. Koncept kan utgöra utmärkta byggnadsställningar, men saknar i sig litterärt värde. En dikt som bara är ett genomförande av idén om en dikt liknar mindre en dikt än den sämre sortens installationskonst. Det är ingen slump att det just nu vurmas mycket för överskridanden av sådana gränser. Som om litteraturen inte hade nog med problem utan att dra på sig andra konstarters.
2?Trenden att skriva "sviter". Alltför ofta är dessa snarare än sviter i egentlig mening (det vill säga serier av enskildheter med inbördes sammanhang) helt enkelt enskilda dikter homeopatiskt utspädda att fylla hela eller halva böcker.
3?Fragment. När man läser debutantmanus för tidskrifter eller förlag framstår rädslan för fullständiga utsagor som det största problemet. Avhuggna meningar, citat och lösryckta ord – utmärkt för att skapa stämningar, förvisso, men än mer utmärkt för att kamouflera en brist på tankeskärpa och innehåll.
4?Montage. Att bryta olika sorters språk mot varandra är en effektfull teknik, men dock alldeles för lättvindig för att i längden duga som huvudsaklig teknik.
5?Metafornojor. Å ena sidan dem som mirakeltroende är för metaforer, å andra sidan dem som puritanskt helst vill avstå från dem. Metaforer är dock leksaker och redskap att använda efter bästa förmåga - de är varken av Gud eller Djävulen. Tro mig. Jag har testat.
Är poesi viktigt? Jag skriver själv poesi av olika slag – långt ifrån alltid fri från de problem jag tagit upp – och tänker ofta att jag under rådande omständigheter borde sluta med det.
Likväl fortsätter jag, och inte bara av vana. Låt oss säga att det har med hantverkets egen tillfredsställelse att göra. Det, och något hos mig själv som jag inte begriper. Finns det läsare som kan dela denna tillfredsställelse och det där som jag inte begriper, blir ingen gladare än jag. Men läsare som läser utifrån någon form av verserad välvilja eller pliktkänsla mot poesin som sådan betackar jag mig för.
Så låt oss göra klart förutsättningarna:
Hädanefter gör inte jag er några tjänster, så behöver ni inte göra mig några. Okej?
