TEATER
OLOF PALME | Av Lucas Svensson | Regi Tobias Theorell | Stockholms stadsteater | Speltid 2.40 t.
Dagens svenska partipolitik är ett balansnummer på mittlinjen. Moderaterna har satt sig stadigt på två stolar, Socialdemokraterna mittemellan dem.
Som en dramaturgisk illustration av detta prekära stjärtläge har Lucas Svensson skrivit pjäsen Olof Palme. Det är en pjäs som möjligen vet varifrån den kommer, men inte vad den vill och vart den ska ta vägen. Den är lika krampaktigt villrådig som ett socialdemokratiskt partistyrelsemöte.
Den försöker vara både seriös och rolig, men är varken rolig eller seriös. Man skulle kunna kalla den långtråkig, om den inte stundtals vore så platt att den oavsiktligt blir underhållande.
Egentligen är det obegripligt. Lucas Svensson är en begåvad dramatiker, och även om han hamnat pladask någon gång förut, så har han aldrig gjort det från en så hög förväntansnivå. Här framstår han som en dramatikens Håkan Juholt - lovar runt, håller tunt, faller tungt. Och om föreställningen någon gång står och vacklar, hjälper regissören Tobias Theorell beredvilligt till att putta ner den i buskarna.
I pjäsens ramberättelse håller sossarna sorgevaka över valnederlaget 2010 i något som i Sven Dahlbergs föga fantasifulla scenografi ser ut som en utrymd kurslokal på ABF. Här sitter Sveriges äldsta socialdemokrat Rosa (Meta Velander) och döljer länge det faktum att hon har röstat på Jimmie Åkesson. Fin poäng där!
I övrigt uppehåller sig pjäsen mest kring perioden 1976-82, då sossarna för första gången på 44 år befann sig i opposition. Här träder "Olof Palme" in i Philip Zandéns gestalt, vilken gör en hygglig imitation vad gäller diktion och kroppsspråk. Men nog kunde man väl vänta sig mer av en nyskriven svensk pjäs på Sveriges ledande teater än att den ser ut som en sämre upplaga av en krogshow med Bosse Parnevik?
I övrigt befolkas scenen med personifierade läsfrukter ur Lucas Svenssons bibliotek - Saint-Just, Bertolt Brecht, Andersen Nexö - eller berusade kulturella ikoner som målaren Dick Bengtsson och Cornelis Vreeswijk.
Erlander, Bohman och Fälldin spelar de skådespelare som spelar dem. Ett originellt grepp! Ingen av dem skulle ha klarat en första audition ens till en amatörrevy i Oskarshamn. Två besvikna städerskor får representera arbetarklassen och två nitiska politruker den socialdemokratiska partiapparaten.
Det bästa som kan sägas om det här trista spektaklet är att det visar hur illa ställt det är med socialdemokratin. Man kan kanske övertala Stefan Löfven att i kommande föreställningar träda in som deus ex machina?
