Jag tror det var Aftonbladet-journalisten Fredrik Virtanen som först kallade Stureplan för en ”vägkorsning där det säljs sprit”. Tv-duon Anders och Måns sägs ha gått steget längre och refererat till Stureplan som kort och gott en ”refug”.
Det är sant att det första intrycket av Stureplan, särskilt i dagsljus, är alldagligt. Jämfört med Times Square i New York eller Piccadilly Circus i London är Stureplan nästan socialrealistiskt nedtonat. En svamp (rätt ful), en mur, ett par uteserveringar, en bokhandel, några taxibilar – i kontinentens stora städer hade Stureplan kunnat passera för vilket oansenligt torg som helst.
Den litterära bilden av Stureplan är däremot väsensskild. Jag har själv skrivit tidningsartiklar om Stureplan som en spegelbild av det nya globala och glittrande Sverige.
Kring Stureplan, om man förlänger kvarteret till att omfatta också gatorna kring Nybroplan, breder ett pärlband av internationella klädbutiker och stjärnkrogar ut sig. Och i tunnelbaneuppgången lever ansatta uteliggare.
Man föreställde sig Stureplan som ett explosivt klassamhälle i miniatyr. Här trängdes ju alla 00-talets arketyper: hedgefondmäklare, kotlettfriserade stekare, förortskriminella och slösande modebloggare. Denna bild av Stureplan – en plats som flyter av champagne, som blixtrar av briljantströdda speglar med kokain, som tycks beslöjad i svindyra märkeskläder av exklusiva material, är förstås inte falsk. Men starkt romantiserad, det inser varje besökare. Och dessutom finns klassklyftor, partyknarkare, examinerade Handelshögskoleelever och kvalificerade klädbutiker på många andra ställen i Stockholm i dag.

Vad är Stureplan under sitt noga vårdade varumärke? Jag är nyfiken på Stureplan som refug. Som en iscensatt by i det globaliserade Sverige. Jag undrar om inte Stureplans hemlighet i alla fall delvis vilar i denna bymentalitet. Alex Schulman skrev sitt första blogginlägg på sajten stureplan.se sensommaren 2006. Det var startskottet för mediefenomenet med samma namn.
Schulman skulle bli berömd för sin elakhet – en hjärtlöshet som han senare tog avstånd ifrån med förklaringen att han upprättat en fiktiv persona som löpt amok. Vad jag minns av Alex Schulman på stureplan.se är inte så mycket råheten som den upprättelse han gav en viss lokaltidningsgenre: flanörtexten. En sentimental och romantisk på platsbetraktelse som nästan i egen kraft förmår förändra läsarens intryck av en plats.
Hans Stureplanstexter handlade sällan om röda sammetsband, blänkande baljor med sprit eller långsamt inrullande limousiner med internationella jetsetkändisar bakom svarta rutor. De var mer vardagliga än så. När man följde hans dagbok kände man doften av regnvåt asfalt i morgontimmen, man såg framför sig den gäspande personalen som serverade Alex Schulman kaffe på 7-Eleven i gryningen, man hörde slamret av lunchbestick på restaurangen Sturehof och kände den där lite förväntansfulla och provinsiella rastlösheten som präglar Stockholm i allmänhet och Stureplan i synnerhet på sena fredagseftermiddagar.
Alex Schulman var en fenomenal korrespondent i ett decennium då alla stora tidningar sparkade sina korrespondenter. Jag tror hans närsynthet bidrog till läsarnas irritation.
Man kommer att tänka på Robert Dahlström, ökänd kulturredaktör och varje-dag-krönikör i Ystads Allehanda. Jag gjorde min praktik och sommarjobbade på den tidningen i början av decenniet och anlände full av förakt för Dahlströms puttriga tidningspastejer. Det var vinteräpplen på torget, det var en ny sorts grappa på finkrogen, det var trottoarreparationer.
Men snart var man mot sin vilja beroende av Dahlströms rapporter, på samma sätt som man fem år senare var av Schulmans. Alex Schulmans Stureplan var ett eget universum med tydliga gränser i en allt mer gränslös värld. Det kan vara befriande att få inträda i en sådan bubbla, särskilt om man samtidigt får känna sig global och glittrande.

Hela sajten stureplan.se var kodad efter klassisk lokaltidningsmodell. Den hade läsare över hela Sverige men tycktes tala med intim röst till kvarterets införstådda. Den blåste upp ickehändelser i det egna kvarteret till jättescoop och reducerade verkliga världshändelser till perifert material i marginalen.
Vimmelbildsreportagen – alltjämt sajtens fundament – bygger på samma grundidé som lokaltidningsreferatet från gårdagskvällens korpmatch eller kommunfullmäktigemöte. På det sättet fick Stureplan sina egna lokalprofiler, sina egna byfånar.
Flera av dessa var klassiska småstadsschabloner. Vi hade de lösaktiga och lättklädda flickorna. De fick ibland smeknamnet ”grävare”, en försvenskning av golddigger. En grävare utan skam stämplades som ”schaktare”. En schaktare lät sig bjudas på champagne en hel natt utan att känna sig skuldsatt. En av Stureplans mest minnesvärda karaktärer var Peder Fogstrand, en tung och mycket kort man som dagtid ägnade sig åt långa kaffelattesittningar på Grev Turegatan och nattetid dansade i ett hav av blonda babes på nattklubbarna Köket, Laroy och Sturecompagniet.
Enligt sajtens egen och möjligen något saltade mytologi var Fogstrand son till en norsk laxmiljardär god för 47,8 miljarder kronor. Sonen var en dagdrivare som levde gott på pappas pengar. Ett byoriginal i 00-talsskrud.
När Östermalmsskildraren Denise Rudberg hade skrivit tre romaner ringde bokförläggaren Albert Bonnier och lämnade ett meddelande på hennes telefonsvarare. Två dagar tidigare har Rudberg och hennes man, som är kapitalförvaltare, promenerat utanför restaurangen Sturehof mitt på Stureplan. Denise Rudberg sade till sin man: ”Nu är livet bra, nu fattas bara att Abbe Bonnier ringer.”
Två dagar senare gick önskningen i uppfyllelse. Sedan dess ger Denise Rudberg ut sina böcker på det Stora förlaget.
/…/

Sommaren 2008 blev Stureplan plötsligt samhällsengagerat. Då stod nämligen ett favorittillhåll för kvarterets partyprofiler nedläggningshotat. Stockholms stad ämnade vräka den klassiska korvkiosken på Nybrogatan. Nu tog bygemenskapen strid för sin gourmetkorv.
Jag vikarierade på Expressens kulturredaktion den sommaren och skickade i väg arkitekturskribenten Dan Hallemar till korvkiosken som återvände med en underbar text om ”överklassens känsla för lite lantlig tristess”.
2008 hade varit stadsprotesternas år i huvudstaden. Kring Odenplan och Hornstull reagerade medborgare mot planer på flådiga gallerior. På sävliga Östermalm gällde stadsbyggnadsstriden alltså en korvkiosk.
Representanter från fina gamla familjer som von Rosen, Gyllenhammar, Wallenberg, Silverstolpe, Hamilton och Gyllensvan hade skrivit under en protestlista mot avhysningen av Östermalms korvspecialist. Även kulturpersonligheter som Jan Gradvall, Lars Nittve, Albert Bonnier och Kjell Alinge hade ställt sig bakom medborgarupproret.
Dan Hallemar skrev ömsint om kiosken. Han liknade den vid en ”skev sommarstuga” som glömts kvar mellan de grandiosa stenhusen. Masonitskivorna var dekormålade med björkar och enar, ett stycke ”k-märkt nostalgi”, ”bortglömd landsbygd i överklassbyn Östermalm”. ”Ta en korv, Robert!”, säger gentlemannen i tofsloafers.
Robert heter Robert Hållstrand och driver nattklubben Village på Norrmalmstorg med Coci Philipson, son till kungens bästa vän Aje. Två av Stureplans urstekare. Noppe, en annan berömd kungavän och Stureplansprofil, visar sig också vara stammis. ”Noppe älskar korv”, säger en stamkund till Dan Hallemar. ”Noppe har gutsen”, han kan ta en korv här utan att bry sig. När kiosken visade sig få stå kvar på Nybrogatan tryckte lokaltidningen Östermalmsnytt löpsedeln: ”KORVEN RÄDDAD”.
/.../

Om det svenska 00-talets mest signifikativa plats är ett landsortstorg där etikettgränsen går vid träskor, frågar man sig vad detta säger om det svenska 00-talet. Möjligen att Sverige i mångt och mycket fortfarande är en by.
Kanske är även lyx- och statuskonsumtionen i själva verket en provinsiell sak. Om man vill manifestera sig själv genom att dricka en viss sorts champagne eller synas på rätt klubb eller i ett särskilt skjortmärke, måste det råda en konsensus kring kodernas innebörd. Annars blir självhävdelsen meningslös.
Lyxkulturen på Stureplan – mellan 2006 och 2007 drack svenskarna 25 procent mer champagne, 738 000 liter – byggde på koder som alla förstod innebörden av. Även i en upplöst och postmodern värld är champagne, feta klockor, vattenkamning och skaldjursplatåer tveklösa tecken på framgång.
Den högkonjunktur som kulminerade i mitten av decenniet möjliggjorde skapandet av detta fantastiska låtsassamhälle där invandrare, adel, riktiga prinsessor och prinsar, modebrudar från Mariestad och stekiga pensionärer i tofsloafers från Gärdet kunde mötas och kommunicera – just eftersom alla förstod språket.
Det var hårt och hierarkiskt, på det sätt som småstäder med sina klara och utmejslade roller är.
Lyxkulturen landade som ett sekulärt trossystem i ett decennium som ifrågasatt etablerade hierarkier och auktoriteter. Lyxkulturen kom utrustad med egen ikonografi. Med nedflugna änglar och materialiserade demoner. Den sträckte sig över hela västvärlden, men Stureplan blev ett av bönehusen. För 00-talets Stureplan, den glamourösa byn, är nog snart ett minne blott. Stureplansgruppen öppnar nu krogar i andra delar av innerstaden, senast Supper på Tegnérgatan med internationellt – karibiskt och sydamerikanskt – kök.
Därmed är den senaste gemensamma kulturyttringen, den breda västerländska lyxkonsumtionen, kanske snart förbi, och vi inträder i en än mer oöverskådlig och upplöst tid.

Fotnot. Texten är ett utdrag ur Björn af Kleens bidrag till antologin Noll Noll – decenniet som förändrade världen (Volante)