Karin Olsson läser PJ Anders Linder och Per Svenssons bok och småler åt fejden om monarkins bestånd.
Kungen som en guppy. Per Svenssons vanvördiga liknelse mellan monarkin och ett akvarium skapar fantastiska bilder i mitt huvud:
Carl XVI Gustaf simmar runt, runt i sitt lilla rike. Han tillför ingen intellektuell kraft. Är färgglad och mysig, men helt meningslös. En gullig guldfisk!
Dubbelboken, där den ena halvan är skriven av republikanen och kulturjournalisten Per Svensson och den andra av monarkisten PJ Anders Linder, är fascinerade läsning.
Jag tänker på den gamle folkpartiledaren Gunnar Heléns uttalande om att vara liberal är att vara kluven. Men i den här, bokstavligt talat, kluvna utgåvan blir det tydligt vilken avgrund det är mellan den kulturradikale liberalen och den konservativt lagde liberalen. PJ Anders Linder, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, stånkar tålmodigt fram känsloargument på känsloargument för varför vi ska bevara denna anakronism.
Per Svensson i sin tur dansar fram med ett fräckt essäistiskt fotarbete. Kungen beskrivs som en ”pålitlig Tomas Ledin-man”, prototypen för den snälla men klumpiga villafarsan i samtida komediserier.
Monarkins företrädare jämförs också med lejonen på savannen, utan andra uppgifter än att ”jaga, fortplanta sig och bli begapade”. Texten glöder av en kreativ kamplusta, och förlöjligandet är Svenssons främsta vapen. När kungahuset mest får oss att fnissa förlorar det också i legitimitet.
PJ Anders Linders prosa tycks snarare drivas av kärlek till plikten. Milt överseende med dem han kallar förföljelsemaniska republikaner, driver han noggrant tesen att kungahuset behövs. För maktdelningen, för att öppna dörrar, för att verka stabiliserande i en turbulent tid. Ett Sverige med en president vore i hans ögon lika dystert som ett svenskt Domustorg, där det blåser snålt av modernistisk själlöshet.
Hans argument att monarkin förankrar oss i en historisk identitet får mig dock att flina ännu mer än vad jag gör åt Svenssons elaka metaforer. Jo, en ”folkhemsmonarki”, som Linder talar sig varm för, har vi tyvärr.
Kungahuset har haft lika svårt att göra upp med sina relationer med nazismen som Folkhemssverige hade med sin rasbiologiska entusiasm och skamliga medlöparpolitik.
Detta behandlar också Per Svensson, som påtalar det orimliga i att hovet avfärdar frågan som en privatsak.
Däremot haltar Svenssons argumentation om att monarkin är farligare än någonsin. I takt med att kungahusens adliga bas tunnas ut, ökar risken för att oönskade intressen släpps in i dem, menar han. Trenden med ökat deltagande i samhällslivet hade högst sannolikt varit fallet även om ofrälset hållits borta.
En aspekt i boken som också borde ha utvecklats mer är de trånga könsrollerna som kungahuset erbjuder. Victoria är så modern, sägs det ofta på bästa journalfilmssvenska. Onekligen är hon en ung kvinna av sin tid: Ångesten, ätstörningarna, viljan att vara duktig. Vickan tar kontrollen, hon gör ingen besviken. Med sina svällande biceps kan hon snart också krönas till fitnessdrottning.
Återigen rapporteras det att kronprinsessan är ”vackrare än någonsin” och har ”hittat balansen”.
Måtte hon få behålla den. Att få barn, eller inte kunna få barn, kan vara lika omvälvande som en gång vuxenblivandet. Jag avundas henne inte den framtida rollen som blåblodig moder, där ungarna är hennes vackraste gåva till folket. För apanaget förväntar vi oss bedårande barn och en strålande mamma. Förlossningsdepression, håll dig borta!
Har man förresten kontrollerat att Victorias äggstockar är i god vigör, och att Daniel skjuter skarpt? För som Svensson skriver, kungliga erektioner och ejakulationer, är statsangelägenheter. Något som Jonas Bergström blivit smärtsamt varse.
Palme sa efter Torekovskompromissen att kungen bara är ”en plym”. Må så vara. Den lyckas ändå inte skyla det genanta med vårt statsskick.
