Den pågående Mahlerfestivalen i Stockholms konserthus exemplifierar bristen på kvinnliga dirigenter i svenskt orkesterliv. Elva dirigeringstillfällen. Vi bockar av män vid alla. Inklusive den omstridde kändisamatören Gilbert Kaplan.
När Svensk Teaterunions statistik över den sneda könsfördelningen inom svensk scenkonst kom för en vecka sedan var det många som upprördes. Var fanns de kvinnliga dirigenterna?
Örjan Fahlström, prefekt på institutionen för komposition och dirigering på Kungliga musikhögskolan menar att konstmusikvärlden lider av ett eftersläp av konservativa värderingar. Miljön kvinnorna verkar i är av tradition mansdominerad sedan flera hundra år.
Han skulle kunna säga så här i stället: myten om det manliga geniet - demondirigenten, kompositören eller solisten - lever, hur många som än säger att den är död. Och inom kyrkomusiktraditionen har kvinnan tigit i församlingen sedan tidig kristen tid.
- På Musikhögskolan har vi jobbat mycket för att förändra och det finns en utveckling men den går inte tillräckligt fort, säger Örjan Fahlström.
- Vi har en kvinnlig professor i dirigering, Cecilia Rydinger Alin, och nu rekryterar vi till professorstjänsten i kördirigering och då vill jag gärna se en kvinna.
Ett problem, säger han, är att Musikhögskolan inte får pengar för att hålla i förutbildningar.
- Nedläggningen av kulturskolor har också stor impact på frågan om kvinnliga dirigenter eftersom kulturskolorna har en nätverksfunktion. Hela den svenska kulturmiljön är under katastrofal utarmning.
En annan som pratar om vikten av nätverk och förebilder är dirigenten Merete Ellegaard, en av få svenska kvinnor på dirigentpulten.
- Det gäller både kvinnor och män. Det finns inget riktigt bra system i Sverige för att få komma till en orkester första gången och visa upp sig. När jag utbildade mig var vi lika många tjejer som killar, men få kvinnor får chansen att jobba.
Det är som om det alltid fanns ett sug från publik och orkestrar efter den gamla manliga demondirigenten. Den renommerade amerikanska kulturskribenten Chloe Veltman skriver
på sin blogg och
i Los Angeles Times att tjejer måste akta sig för att framstå som för "tjejiga" i sitt kroppsspråk när de står framför orkestern. Inte vifta med lillfingret (något man kan göra och komma undan med som "känsliga") men inte heller framstå som för kraftfulla och därmed skrämmande.
Välkommen till ett konstmusikaliskt fält fyllt av tjusigt maskerade men ack såbedrägliga gungflyn ochtrampminor.
- Kanske är det lättare för en man att gå in i demondirigent-rollen, säger Merete Ellegaard.
Tjejer tränas mer i det ljuva och finstämda som små medan det musikaliska uttrycket också kräver styrka, kraft och fulhet. Känslan är att kan du inte visa upp just det har du inte på pulten att göra. Jag har pratat med kvinnliga musiker som upplever samma sak. Att deras sätt att spela inte vinner provspelningar.
I själva arbetet med en orkester tycker hon däremot inte att det är speciellt mycket tuffare att vara kvinna.
- Kanske att jag fick någon kommentar i början från någon enstaka gammal musiker. Till exempel "är du kördirigent eller?" - det vill säga att man enligt den gamla synen skulle vara en andra klassens klåpare. Lite vekare.
Man kanske inte blir förvånad.
Själv minns jag hur det var när gamla dinosauriemurvlar hemma på lokaltidningen för nio, tio år sedan tog för givet att jag var där för att tömma papperskorgaroch hämta kaffe. Inte för att skriva.
USA, å andra sidan, tycks ligga ett steg före Sverige när det gäller kvinnliga dirigenter. Chloe Veltmans intervjuar en andra generation dirigentkvinnor med förebilder i JoAnn Falletta och Bernsteinskolade Marin Alsop. Xian Zhang som leder laVerdi-orkestern i Milano är ett annat exempel från Europa. Hon beskriver också en ny dirigentroll som fjärran från demon eller simpel takthållare. Nytt ideal är det närande, vårdande - att kunna samarbeta med orkestern. Roller som kvinnor traditionellt fostrats in i, alltså.
Borde därför en kvinnoboom bland dirigenter snart kunna vara här?
Nja. En artikel från brittiska BBC News Magazine säger att könsskillnaderna kommer att börja jämna ut sig först om 10-15 år eftersom många dirigenter når sin topp sent i livet och de bästa kvinnliga dirigenterna fortfarande håller på och jobbar sig upp genom systemet.
Så vad gör Stockholms stora konserthus för att skynda på processen?
När jag ringer runtsäger Berwaldhalls-chefen Michael Tydén att "de jobbar med några stycken och försöker att uppmuntra dem som kommer" samt att Berwaldhallen i årets Östersjöfestival satsar mer på ett kvinnligt- och mångfaldsperspektiv.
Stockholms konserthus chef Stefan Forsberg talar om jämställdhetsplaner och att medvetet leta efter kvinnliga dirigenter och tonsättare.
- Vi har ett tiotal kvinnliga dirigenter som vi försöker ta in och vi gör så mycket vi kan, men 2008 tappade vi fokus på frågan och då låg statistiken på noll. Året före och efter var det bättre med till exempel ett tiotal verk av kvinnliga tonsättare per säsong.
Siffran över framträdanden med kvinnliga dirigenter är inte mycket högre: 43 stycken av cirka 350 konserter under de tre senaste säsongerna.
Visst finns radikala outsiderorkestern Stockholms Läns Blåsarsymfonikers satsning "Skippa helskäggen", där minst 50 procent av nästa säsongs repertoar ska vara skriven av en kvinna - och, fårman hoppas, även dirigerad av en sådan. Men de står som sagt lite vid sidan av.
Västvärldens dirigentdrömmande tweens har kompositions- och orkesterledarförebilden Kelsi från High school musical.Men hon är knappast enhuvud-rollstjej - vem trodde det - utanglas-ögonprydd, tillbakadragen ochutandejt.
Merete Ellegaardsäger att hon också fått fina kommentarer från musiker hon jobbat med:
- En person sa till exempel till mig att "man tänker inte på om du är man eller kvinna när du dirigerar".
- Det är ditman vill komma, säger hon.
Vi borde redan vara där.
