I radiopjäsen Cinéma vérité, som sändes i våras, kidnappades författaren Peter Kihlgård av sin egna fiktiva gestalter Kicki och Lasse. De spärrade in honom i en källare, band honom och hotade att döda honom, om han inte befriade dem från de öden han föreskrivit dem – Kicki hade fått tillbaka sin lymfkörtelcancer och Lasse hade börjat röka igen efter nio års uppehåll.
Det var inte första gången vi stötte på paret. De uppenbarade sig redan 1998 i novellen ”Diorama” i Kihlgårds samling Serenader. Där hade Kicki fått sin första cancerdiagnos och Lasse återfallit i nikotinmissbruk. Novellen går så att säga igen när den nu nio år senare i omarbetad form bildar inledningskapitel i Kihlgårds nya roman Kicki och Lasse.

Kihlgård vek sig tydligen för hotet där i källaren, för när Kicki och Lasse nu har fått en hel roman till sitt förfogande låter han dem leva, visserligen med cancern kvar och fortsatt rökande. Lasse har dessutom överlevt en hjärtinfarkt.
Kihlgård kringgår dock listigt löftet till paret. I stället för att befria Kicki från cancern och förmå Lasse att lägga av cigaretterna, följer han i rapsodiska tillbakablickar deras 29-åriga äktenskap sådant det har varit, från stormande förälskelse genom kriser fram till dagens mogna kärlek. Eller rättare sagt  – från mogen kärlek till stormande förälskelse. Kihlgård backar helt enkelt tiden steg för steg tillbaka till deras första möte.
Så kan man ju också besvärja döden – genom dåets prisma bryts ljuset över nuets tillkortakommanden. I varje fall om man har en romanförfattares makt över orden och livets vägar. Och makt över orden har sannerligen Peter Kihlgård. Kapitlet om Lasses väg till sin hjärtinfarkt – från läkaren, via ett antal barer, tills han blir gripen av polisen bland lekande barn i en park – är lysande skrivet, i nivå med inledningskapitlet av Strandmannen (1992). Och Lasses och Kickis första besök hemma hos hennes mamma och styvfar i Björkhagen är ett komiskt mästerstycke.

Allt håller inte samma nivå, vissa hugskott kunde gott ha strukits. Men det är något man får vänja sig vid – och kanske också ha överseende med – när man läser Kihlgård.
Återkommande i hans författarskap är den död som lurar bakom varje kurva, de olyckor och smärtor och förluster som bara genom sin tänkbarhet kastar en kylig skugga också över de lyckligaste stunderna. Här gör han tvärtom och skriver tillbaka livet och ungdomen i de kroppar där döden redan har etablerat sitt ormbo. Ja, i slutkapitlet går Lasse bokstavligen från dödens famn till kärlekens. Första gången han möter Kicki, har han just klarat sig levande ur en lavin.
Kihlgård beskriver ett äktenskap och en ärrad, men bestående kärlek, som överlever sina kriser – varav den största är barnlösheten – och sina svek. Kickis notoriska otrohet är dock något som bara berörs i förbifarten, den ges inte mycket plats i berättelsen, som om Kihlgård inte ville fresta för hårt på Lasses ansträngda hjärta.

Ett kapitel heter ”Pater noster” efter hissverket – det finns också avbildat på en omslagsflik – och jag uppfattar det som romanens centrala symbol. Kicki och Lasse är en berättelse som är skriven för att trotsa döden snarare än för att framkalla den. Liv och minne är del av samma omloppsbana, de möter ständigt varandra på väg ner eller upp.
Så något fick Kicki och Lasse ändå ut av att kidnappa författaren och hota honom till livet.