I sin nya roman försöker Peter Høeg skämta till det ordentligt. Nils Schwartz förnimmer dock inte minsta ryck i mungiporna.
När Peter Høeg efter tio års tillbakadragenhet från medie-bruset gav ut romanen Den tysta flickan 2006, sågades den samfällt av de danska kritikerna. Det fanns ett hämndlystet drag i det mottagandet, som om kritikerna ville ge igen för alla överord de slösat bort på Høegs första böcker. Så dålig som de ville påskina var romanen nämligen inte, om än betänkligt överarbetad.
Den där Jantelagen som många svenskar tror är typiskt svensk, är ju i själva verket stiftad i Danmark, nedtecknad av Aksel Sandemose som där-efter fann för gott att bli norrman. Det var med Jantelagens tumstock de danska kritikerna mätte Den tysta flickans verks-höjd, inte med de mera finkalibrerade instrument de normalt använder.
Det har tagit ytterligare fyra år för Peter Høeg att tota ihop nästa roman, som i dag ges ut samtidigt i Danmark och Sverige. Den heter Elefantskötarnas barn, men kunde lika gärna kallas Rend mig i røven. Det ska bli intressant att ta del av den danska kritiken. Den här romanen är nämligen till skillnad från Den tysta flickan rejält dålig. Jag kan inte komma ifrån att det tyder på ett visst mod att ändå våga ge ut den i Janteland.
Mycket kan sägas om Peter Høeg, men inte att han har sinne för humor. Den bristen är kanske tvärtom hans främsta tillgång i ett medieklimat där varje form av allvar betraktas som en longör.
Det enda försonande med den ”komik” som Høeg bedriver i Elefantskötarnas barn är att den kan läsas som en indirekt protesthandling mot tidens och sedernas förfall – är det den här sortens lustifikationer ni vill ha, så var så god! Roligare än så här blir jag inte.
Romanens huvudpersoner är två syskon bosatta på den fiktiva ön Finø utanför Grenå – den 14-årige jagberättaren Peter och hans två år äldre syster Tilte. Deras far är präst och deras mor organist i Finø Stads kyrka. De kallas elefantskötare, eftersom de ålagt sig större uppgifter än bara högmässan – på fritid ägnar de sig åt bedrägerier i miljonklassen. Nu har de plötsligt försvunnit, vilket möjligen har samband med den ekumeniska synoden på Själland, där representanter för all världens religioner ska försöka nå samförstånd, samtidigt som de visar upp heliga klenoder till ett värde av minst en miljard.
Syskonens jakt på de försvunna föräldrarna utvecklar sig till en slapstickfars, där en rad myndighetspersoner och dignitärer med skojiga namn som Anaflabia Borderrud och Sindbad Al-Blablab gör allt för att lägga krokben för de brådmogna barnen.
Att återge den tramsiga intrigen är inte värt besväret.
Meningen är väl att man ska sitta och fnissa hela tiden, men jag förnimmer inte minsta ryck i mungiporna.
Det blir inte roligare av att berättaren Peter har hämtat sitt bildspråk från sportjournalistikens utrangerade klichéförråd.
När humorlösa personer skämtar blir resultatet buskis. Det visar den här romanen med hela gracen hos ett uppsträckt långfinger. Den fräckheten är i alla fall lite rolig. Nu kan Høeg återgå till det han är bra på.
