I Peter Handbergs nya roman försöker jaget bryta sig ut ur pappans skugga. Nils Schwartz konstaterar att frigörandet tar färre sidor än hos Knausgård.
Det Karl Ove Knausgård behövde 3 600 sidor till, klarar Peter Handberg på 237 i romanen Skuggor – ett postumt karaktärsmord på en far, inkluderande uppröjning av dödsboet.
Om det är sin egen far Handberg sticker pennspetsen i är förstås inte helt klart. Men jagberättaren heter Peter, är i likhet med författaren född i mitten av 50-talet, försörjer sig som översättare och har en längre tid bott i Berlin. Han har också tagit sig ett annat efternamn än fadern som i romanen heter Åkerberg.
Berättarnuet inträffar i början av 90-talet, då Peter ser sin nästan 80-årige far dra sitt sista andetag. De närmaste veckorna tillbringar han i dennes lägenhet i Stockholmsförorten Bagarmossen.
Adressen antyder att det gick utför på äldre dar för den en gång framgångsrike ingenjören som tjänade miljoner på optiska uppfinningar. De kostsamma vanorna har han dock behållit in i det sista. Garderoben är full av flotta kostymer som Peter iför sig när han besöker lyxkrogarna i Stockholm där fadern varit stamgäst. Förutom 6 000 kronor i plånboken, som Peter använder på krogen, återstår annars mest skulder i dödsboet.
Sonens minnesbilder av sin far är sporadiska, eftersom föräldrarna skildes redan när han var tre år gammal. Det hindrar inte att fadern fortsatte att kasta sin skugga över sonens vuxna liv, med allt vad det innebar av auktoritära förkastelsedomar över klädstil, attityder, åsikter och yrkesval.
Romantiteln sätter skuggorna i plural, och den andra skuggan är barnet inom Peter själv, ett barn som lever där likt en vålnad, för alltid präglat av skam- och skuldkänslorna som så många föräldrar lämnar i arv till sina ättlingar utan bevittnat testamente. Det är ett arv som är omöjligt att avsäga sig, allra minst med en hycklande försoning.
Peter beskriver visserligen sig själv som ett rätt svårhanterligt barn med fixa idéer. Hans oförmåga att skriva bokstäver rätt – i synnerhet P – får föräldrarna att skicka honom till psykologen, som dock förstår att denna alfabetiska tic mest är en självständighetsmarkering.
Världslitteraturen är full av fadermord – modersuppgörelser av Felicia Feldts typ är mera sällsynta – och det går inte att bortse från det arketypiska mönstret, maktkampen mellan den äldre och den yngre hannen.
Men varken Handberg eller Knausgård är ute efter att markera revir. De förtvivlar mest över det där inre barnet som är skadat för all framtid. Den faderligt inpiskade skammen sitter i sonens ryggmärg. Den går inte att operera bort med mindre än att patienten dör.
