En dialektisk kärlekshistoria. Ett du. Ett jag. Ett dem? Hot eller löfte? Närhet eller distans? I Peter Fröberg Idlings debutroman Sång till den storm som ska komma är tilltalet just så distanserat, främmandegjort om man så vill – för berättelsen han tydliggör är på ett plan så ofattbar, så grym – att bara ett distanserat "Du" kan få oss att fortsätta att läsa. Och förstå.

Romanen är indelad i dagar. Augusti till september 1955. Fröet till den våldsamma skörd som skall bli till ett folkmord driver redan i vinden, börjar slå rot. Kambodja. Den man som skall ta sig namnet Pol Pot. Organisationen.

Det uppenbara och enkla, som tidsmarkörer och väderangivelser, blir till slut det enda sättet på vilket vi kan existera i berättelsen, för inte bär vi väl denna grymhet också inom oss själva? Hur ser arkitekterna till ett folkmord ut? Kan de älska? Röka en cigarett och planera för framtiden? Se en älskad kvinna sova?

Efterhand antar berättelsen andra fo Peter Fröberg Idling Foto: Thron Ullbergrmer, men hela tiden med denna kyliga distans som också, märkligt nog, fungerar som en väg in i romanen. Det anmärkningsvärda är inte att det finns ett facit till berättelsen om Sar, Sary och Somaly som gör oss delaktiga i den kommande katastrofen, nej, det orimliga är i stället att det till slut framstår som så rimligt. Del läggs till del i ett väl utmejslat dödspussel.

Bilden står helt klar till slut. Romanen är indelad, skiktad. Vi möter huvudfigurerna, katalysatorerna om man så vill – och deras kretsande kring kärlek, åtrå, vanmakt, hot, makt, begär och försakelse. Och rädsla.

Det är ett smidigt grepp, inte minst för att vi kommer att möta Pol Pot, men vi möter honom innan katastrofen, när han fortfarande är en idealist, en människa med samvete och kärlek. Eller? Pol Pot 1979. Foto: Okänd

Peter Fröberg Idling debuterade 2006 med Pol Pots leende vilket kom att bli en stor läsupplevelse för mig, inte minst för att det gick att retroaktivt skapa förståelse också i det ofattbara. Människa är ett verb, en rörelse. Och också det förflutna förändras, inte så att de döda reser sig upp ur sina läger, men plötsligt kan man se systemet, mönstret. Människan.

Samma häpnad infinner sig nu, fast tätare, mer oroande – mer dokumentärt om man så vill, även om det borde vara tvärtom, men fiktionen skapar förståelse för fakta.

Det är ett imponerande arbete, inte bara om en fasansfull tid utan också om människans förmåga att vara både offer och bödel i ett och samma liv.

Fy fan vad bra han skriver, Peter Fröberg Idling. Jag är djupt tagen och imponerad.