Michelle Martin, hustru till seriemördaren och pedofilen Marc Dutroux.
Michelle Martin, hustru till seriemördaren och pedofilen Marc Dutroux.

Peter Fröberg Idling: En resa in i mörkret

Publicerad

Michelle Martin, hustru till pedofilen och seriemördaren Dutroux, har kallats "Belgiens mest hatade kvinna".

Peter Fröberg Idling läser en kontroversiell men enastående roman som tar läsaren med till mörkrets hjärta.

Föreställningen, katabasis, återfinns i uråldriga myter - en av oss tar på sig ansvaret att nedstiga i mörkret, för att sedan återvända och berätta vad fasor som där dväljs. En nedstigning som ofta kräver ett högt personligt pris.

Så föreställer jag mig vissa författare. De som beger sig till platser vi andra inte kan, inte vågar eller inte förmår vistas på, för att återkomma med berättelser av allra största vikt. I vissa fall är det uppenbart, som när Samar Yazbek vågar sitt eget liv för sin "Resa in i tomheten", då hon korsar gränsen till Syrien för att skriva om krigets fasor.

Men resan kan lika gärna gå ner i historiskt lidande och mörker, för att sedan vittna om vad brott som begåtts, mot vilka och kanske varför. Jag tänker exempelvis på Svetlana Aleksijevitjs livsverk "Utopins röster", baserat på vittnesmål om lidande i Sovjetunionens människoskapade katastrofer. Eller Steve Sem-Sandbergs "De utvalda", om barnen som ingick nazisternas dödliga medicinska experiment.

Det är böcker som är djupt omskakande och emellanåt outhärdliga. Efter avslutad läsning är man inte längre densamme - det går inte att frigöra sig från de erfarenheter de förmedlar. Vad slags påfrestning innebär då inte själva skrivandet, att i åratal behöva vistas i sådana mentala rum?

Dante Alighieri klagar efter Infernobesöket: "Jag sörjde då och sörjer nu jämväl, / när jag på vad här jag såg jag nödgas tänka." Inte heller hans sentida efterföljare kommer undan omärkta. Att där inträda deformerar - det är priset författaren betalar för att vi andra ska kunna se sådant vi helst vill blunda för.

Växte upp i incestuöst förhållande

Till dessa resenärer kan även den belgiska författaren Kristien Hemmerechts räknas. Hemmerechts har skrivit ett tjugotal böcker sedan debuten 1986 och är mångfaldigt prisbelönad. I "Kvinnan som matade hundarna" ger hon röst åt Michelle Martin - "Belgiens mest hatade kvinna" - det vill säga hustrun till seriemördaren och pedofilen Marc Dutroux. Hon som när Dutroux satt häktad för häleri dagligen åkte flera mil för att mata hans schäferhundar, medan två små kidnappade flickor svalt ihjäl i husets källare.

I Hemmerechts gestaltning kallas hon Odette, Dutroux är förkortad till M. På välskriven och originellt krängande prosa rannsakar Odette sig själv och sina handlingar. Hon har suttit inne 16 av de 30 år hon dömdes för och ska snart få byta fängelsets murar mot ett klosters. Allmänheten rasar och vill hellre se henne hängd.

Det psykologiska porträttet är komplext och övertygande. Odette växer upp i ett nästintill incestuöst förhållande till sin dominanta mor, sedan fadern omkommit i en bilolycka (en död Odette anser sig medskyldig till). 21 år fyllda drabbas hon av passionen, i form av M. Han blir vägen ut ur det kvävande barndomshemmet, där den välordnade ytan går före allt. M är själv präglad av en dysfunktionell uppväxt och visar sig vara en manipulativ sadist med grandios självuppfattning, patriarkala ideal och en omättlig könsdrift. Han skaffar sig absolut makt över Odette, som han misshandlar och utsätter för förnedrande övergrepp. Hon och deras tre barn tvingas leva i misär, i olika förfallna hus som ingår i hans skumraskaffärer.

 

Bytte efternamn från Dutroux

Odette framställs som både självgod och jagsvag, i ena stunden en omtänksam mor, i den nästa renons på empati. Hennes till synes uppriktiga självrannsakan tycks även den rymma ett hemligt källarrum som hon vägrar beträda. Hon visste inget om flickorna, hävdar hon återkommande, men vem var det då som höll kameran när M filmade sina våldtäkter? Är det kanske inte hennes röst som hörs instruera honom?

Hemmerechts ger oss ingen utväg genom en förenklad uppdelning mellan offer och förövare. Hon har själv sagt att det var en smärtsam bok att skriva, men att det samtidigt var lätt att ge Odette röst. De är uppvuxna i samma område, vid samma tid och tycktes allt mindre olika. Vem skulle inte bli Odette under likartade omständigheter - hur långt förmår vi att anpassa oss, hur mycket förmår vi att förtränga?

Sedan brotten blivit kända i mitten av 1990-talet valde en tredjedel av belgarna som delade efternamn med Dutroux att ta ett nytt. Så kan ett trauma också hanteras. Hemmerechts väljer i stället för att förskjuta Marc och Michelle till ondskans bekväma obegriplighet att placera dem mitt ibland oss. Det är en spegelbild vars blick många finner svår att möta - boken har också bojkottats av flera bokhandlare i Belgien.

"Kvinnan som matade hundarna" utkom på svenska i förra årets sista veckor, när julstressen hunnit slå klorna i kulturredaktionerna. Måhända är det förklaringen till att romanen inte fanns med i alla listor över förra årets främsta böcker. För där borde den ha varit. Det Hemmerechts förmår att göra med sitt ämne på blott 200 sidor, 200 sidor där berättarrösten håller läsaren i ett järngrepp, är en bedrift.

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Peter Fröberg Idling
Peter Fröberg Idling

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag