Längst ner i Kungliga bibliotekets djup, i arkivet för mikrofilm, sökte jag spåren efter Atlantis. Var DN:s kultursidor från forntiden verkligen så underbara som de framstod i berättelserna? Var de det förlovade land vi vill återvända till efter nivelleringens exil?
Jag gick tillbaka ända till Olof Lagercrantz dagar. Jo, visst fanns där strålande glansdagar - men också en del, för att inte säga rätt många, ganska tråkiga vardagar. Bengt Holmqvist, Ruth Halldén och Ulf Linde skrev långt ifrån dagligen. Utrymmet var dess-utom snålare än i dag och sidan stelare, mindre livlig och omväxlande.
Men vår nostalgi efter gamla DN bottnar ändå i en realitet: en längtan efter allt det vi saknar på dagens kultursidor och som vi projicerar på Olof Lagercrantz eller Arne Ruths tid. Och vad är det vi saknar?

Det radas upp i det senaste, eller det sista, numret av tidskriften 00-tal (30-31/09) med rubriken "Vässa kritiken!" där ett tjugotal skribenter tar bladet från munnen, samt i boken Den vältempererade kritiken av 00-tals redaktionssekreterare Andreas Åberg. Han noterar om dagens kulturbilagor:
"I stället för att värna om sin egenart och förbättra det som är, eller åtminstone det som har varit genuint med kultursidornas uppdrag försöker man hellre efterlikna de fiender man borde göra motstånd mot."
Åberg försöker bygga en etisk kritikerposition utifrån Levinas filosofi. Även om hans polemiska essä naturligtvis måste innehålla diskutabla avsnitt tycker jag inte man kan vifta bort hela problematiken så lättvindigt som Nina Lekander i sin kommentar (Expressen 23/12). Alltså det tillstånd som bekymrar så insiktsfulla skribenter som Madeleine Grive, Aase Berg, Arne Ruth, Tomas Forser, Beate Grimsrud, Mats Gellerfelt, Marjorie Perloff och Carl-Johan Malmberg, för att ta några exempel ur motståndsrörelsen i 00-tal.
Eller den franske författaren Gérard de Cortanze som skjuter vilt omkring sig och spottar ur sig underhållande giftigheter: "Proust skulle i dag inte bli erbjuden plats i någon som helst tevesoffa utom möjligen i ett program om astmatiker."
Man behöver inte vara kulturkonservativ för att bli orolig när kultursidor börjar likna Nöjesguiden, DN På stan eller livsstilsmagasin.

Det är utmärkt att kulturbilagorna numera tar upp populärkulturen men det måste göras med en kritikers hållning och skärpa - att det är möjligt visade Roland Barthes redan på 50-talet.
Det var dystert att se hur SvD öppnade sin nya kulturbilaga med ett hemma hos-reportage på fyra helsidor hos deckarparet Kepler/Ahndoril; så markerade tidningen att den inte längre var det alternativ till symbiosen mellan kultur- och nöjesjournalistik som den faktiskt varit, och ungefär samtidigt släppte SvD dessutom flera av sina bästa kulturskribenter: Steve Sem-Sandberg, Lena Andersson, Carl Otto Werkelid, Richard Swartz.
Att dagens kulturartiklar har blivit kortare än förr är inte nödvändigtvis av ondo. Också på franska, tyska och brittiska kultursidor är utrymmet begränsat; artiklarna i till exempel Le Monde eller Le Figaro är ofta korta men alltid kvalificerade, antingen de handlar om Herta Müller eller Michael Jackson. Gränsen mellan kritik och nöjesjournalistik är glasklar och där finns ingenting av den infantilisering som så ofta blir en svensk tillflykt (vilket annat land skulle ägna så stor plats åt melodifestivalen i kulturbilagorna?).
"Vässa kritiken!" är ett symptom på att kulturbilagornas läsekrets blivit alltmer utled på jättefotografier av författare, förhandsintervjuer i stället för kritik, fixering vid evenemang och kända personer, svärmar av åsikter och tyckanden och en övertro på "debattens" dramaturgi.

Tidningsägare och en del redaktioner har fått för sig att det är den rätta medicinen mot vikande upplagor. Men det visar sig tvärtom att just de tidningar som går mot strömmen med en fördjupad kulturbevakning, som danska Weekendavisen eller norska Morgenbladet, ökar sina upplagor. Så också i Tyskland där Thomas Steinfeld från Süddeutsche Zeitung menar att de ledande tidningarna stärkte sin ställning just på grund av det seriösa kulturmaterialet. Det är med andra ord ett guldläge för kulturredaktioner.
Och receptet? I en kulturredaktions stora kök borde ett enkelt back to basics vara själva fonden: en bergfast tro på konstarterna och deras specifika språk.
Av det följer en lika bergfast tro på kritiken som det enda verktyget att öppna konstverket - eller vilket objekt det nu gäller - i all dess komplexitet; på tolkningar och tolkningar av tolkningar. Men jag är rädd för att den tron ibland sviktar, att konstverket ängsligt måste legitimeras med en anknytning till någon för stunden aktuell debattfråga.
Kanske vill en kulturredaktion hävda sig mot ledar- och nyhetsredaktioner genom att påpeka att den minsann också ägnar sig åt brännande aktualiteter. Det kan ibland vara en av konstens funktioner men långtifrån den enda. Konstarterna kan inte malas ned till en samling åsikter. Ändå finns ingenting som berättar mer om det samhälleliga än konstarterna.

I forntidens DN fanns en större respekt för det till synes annorlunda som inte direkt kunde anknytas till en debatt på dagordningen, till exempel i Erik Beckmans lyrikkritik eller Olle Granaths initierade kommentarer till den unga konsten på gallerierna. Kritiken var aldrig instrumentell, den krävde ingen omedelbar legitimering i en dagsaktuell mediehändelse eller politisk fråga.
DN:s vinjett "Motroten" är ett annat exempel från mikrofilmsarkivet: under den gavs kritikerna friheten att formulera egensinniga reflektioner som inte alltid omedelbart tillhörde den aktuella samhällsdebatten - fast det var kanske just det de gjorde på ett djupare plan.
Kritikerna är skönlitterära författare och borde uppmuntras i sin personliga, ibland besynnerliga egenart och litterära form - en intelligent kritik behöver ingen annan legitimering än sin egen särart, ett skrivsätt som inte finns någon annanstans i tidningen.