Ett par examensprojekt från Konstfack har väckt indignation. Kanske är inget av dem helt lyckat men vi måste försöka förstå deras intentioner. De utgår från en övertygelse att konsten måste få vara också något mer än tavlor på en utställning.
Konstnärerna vill gå rakt ut i samhället: ett samhällskritiskt, subversivt företag där civil olydnad innebär risk för övertramp.
Det är en tolkning av konstens uppgift med tradition. Under det sista decenniet har de franska situationisternas exempel varit en inspiration. De presenterade sig 1950 med att på påskdagen i Notre Dame i ett obevakat ögonblick äntra predikstolen och utropa rasande förolämpningar mot katolska kyrkan och religiöst bigotteri – vilket naturligtvis djupt sårade åhörarna. Konstnärerna greps av polis. Borde aktionen ha stoppats om den varit ett projekt på en konsthögskola?

Detta är ofta en hårfin balansgång. Men i de aktuella fallen vägrar jag att dela den omåttliga indignationen från hederliga svenska skattebetalare, kulturministrar och psykiatriker. I den kören anar jag hel del röster som vet bestämt att samtidskonsten har urartat och ska återbördas till sina gamla genrer och utställningsrum.
En film visar en maskerad man – vi vet inte vem det är – som klottrar ned en tunnelbanevagn. Det är en yttring av en subkultur som de flesta av oss är hjärtligt trötta på men som likafullt existerar. Och för att förstå den måste den visas, också handlingens otvetydiga fingerfärdighet och dramatiska rytm, skrämmande och fascinerande.

Men det betyder ju inte att konstnären eller Konstfack skulle propagera för nedsmetade och förstörda tunnelbanevagnar. Konsten vill ibland skapa kontroversiella situationer och debatt.
Jag avundas inte konsthögskolorna som har till uppgift att skilja godtagbara projekt från icke godtagbara. I de flesta fall lyckas man. I några fall blir utfallet tveksamt men mår då bra av att debatteras. Det är en risk vi måste tolerera om vi också vill ha en konst som är mer än tavlor på en utställning.