Människor i månsken ser ut över stilla vatten. En vandrare överväldigas av en svindlande utsikt över bergen.
Jag går från bild till bild till bild och märker att de alla väcker exakt samma känsla hos mig, som om Caspar David Friedrich hittat den F-punkt som framkallar samma betingade reflex: en melankolisk och meditativ förundran över livets och världens förgänglighet, en begrundan av döden och oändligheten. Det är efter katastrofen, efter gråten, liksom i en lugn utandning.
Reflexen är säkert inte universell; den framkallas lättast hos den som är uppväxt i en nordisk romantisk tradition. Där hägrar ju alltid naturen som en asyl från staden, politiken, massmedia, folkvimmel och strunt, för i naturen uppenbaras sanningen, varats hemligheter, för att inte säga Gud. Den tyske romantikern Novalis skrev i ett av sina fragment från 1790-talet: "Världen måste romantiseras. Så återfinner man den ursprungliga meningen. Denna operation är ännu helt okänd." Men Novalis anar ändå resultatet: "Genom att ge det låga en högre innebörd, det vanliga en hemlighetsfull lyster, det kända en värdighet av något okänt, det ändliga ett oändligt sken."

Kanske var det Caspar David Friedrich som uppfann denna operation och han prövar den gång på gång - och den fungerar fortfarande! Just som Novalis beskriver det. Men till slut blir jag nyfiken: med vilka grepp blir operationen möjlig? Som alltid - också i det verbala språket - genom att kombinera ett antal schabloner. Ungefär som när man på teatern kombinerar rekvisita för en stämningsfull scenografi. Och romantiken uppfann en serie nya schabloner efter klassicismens förråd av antik arkitektur och mytologi. Hos Friedrich är det havet, fartygen, skymningen, månskenet, de höga bergen i fjärran som i målning efter målning kombineras till en symbolmättad, geometrisk helhet, som kulisser och bildplan tätt intill varandra. Men var för sig är de lösryckta fragment och växelspelet mellan helhet och fragment är typiskt för romantiken som alltid är obotligt motsägelsefull.
På Nationalmuseum dras jag särskilt till fragmenten i form av små blyertsteckningar av växter, stenar och träd, sakliga och osentimentala som i en roman av Peter Handke. Några fragment studerar omsorgsfullt formen på en grottöppning vid ett stenbrott i Harz; till den platsen återvänder han gång på gång, som Cézanne till stenbrottet Bibémus.

De torra, närsynta fragmenten är en motvikt mot en svärmisk och troskyldig försjunkenhet i målningarna. De är verktyg i en distansering som brukar kallas romantisk ironi och som har en förmåga att sätta tanken i rörelse. I mötet med Friedrich tror jag det är viktigt att vara öppen för den romantiska ironin och på Nationalmuseum får publiken god hjälp av åtta samtida konstnärer som bjudits in för att kommentera Friedrich; hans bilder har ju utövat en påtaglig lockelse i den postmoderna konsten.

Jan Håfströms Skogsaltare, en serie multiplar med plastgranar mot en kvälls- och morgonhimmel rymmer en mångtydig och kärleksfull ironi inför Friedrichs rekvisita; det är Friedrich som massproducerad men poetisk hötorg. Och Håkan Rehnberg visar Das Eismeer, en stele i aluminium som förvandlar Friedrichs dramatiska målning Ishavet till en minimalistisk skulptur där isflaken är ordnade som skivor inskjutna i ett arkivskåp. De åtta konstnärernas kommentarer på bottenplanet - ett slags fotnoter längst ned - ger Friedrichs salar högre upp i huset en frisk ventilation.
Viktigt är också Ann Böttchers bidrag som för in en ideologikritisk aspekt. Med sina minutiöst tecknade granar och några dokument från det tyska 30-talet gläntar hon på dörren till ett dystert kapitel i receptionen av Friedrich; hur hans nordiskt romantiska natursyn hyllades i nazitidens kulturpolitik: den själsliga innerligheten, den germanska granskogen, hemlandet och patriotismen. I den tidiga nazismen hittar man utan tvivel ett arv från romantiken och på de årliga nazistiska konstsalongerna visades åtskilliga parafraser på Friedrich; 1800-talets förmoderna figurativa måleri var ju Hitlers favorit som alternativ till modernismen (ett dilemma som nyss berördes i debatten om utställningen Figurationer). Det är en utveckling och ett sammanhang Friedrich aldrig kunde föreställa sig.

Inte heller kunde han drömma om de nya betydelser som tillkommit de senaste decennierna. I dag är det svårt att betrakta Friedrichs målningar utan att associera till ekologi och miljöförstöring. De gestalter som vemodigt blickar ut över Östersjön tycks begrunda ett förgiftat hav, och den höga rymden över de bergen är inte längre ren utan fylld av föroreningar och växthusgaser.