Prickskytten är både jägare och byte; precis som djuren döljer han sig genom camouflage. I ett rum på galleri Brändström & Stene har Juan Pedro Fabra iscensatt ett dramatiskt krigsspel av filmprojektioner, ljusflimmer, ett utbombat hus och ett autentiskt ljudband från Irak orkestrerat med ett dovt rekviem. Soldater och prickskyttar är naturalistiska dockor, sådana som krigsnördar samlar på.
Generaler leker med soldater, män leker med docksoldater. För dem har kriget en perverterad skönhet, en estetik som hänförde Marinetti, Jünger, Apollinaire eller Coppola i Apocalypse now. Det är något av samma värld som Thewelweits mansfantasier. Fabra presenterar soldatdockornas fysionomier i ett porträttgalleri, och ett fotomontage av prickskyttarnas favoritgevär Barrett M82 liknar ett fascistiskt emblem och fetisch. Är fysisk destruktion en dystert nedärvd maskulin reflex?

Två videoverk i rummet intill har en mer mångtydig karaktär. I sin tysta, meditativa monotoni närmar de sig Fabras genombrott på Venedigbiennalen 2003, hans filmsekvenser av kamouflerade svenska soldater, knappt urskiljbara i en natur som påminde om ett nationalromantiskt landskapsmåleri. I det nya verket sitter en man i en källare, dold i prickskyttarnas kamouflagedräkt som liknar ett tätt lövverk; det kunde vara ett poetiskt sagoväsen hos Shakespeare.
Han omges av en rekvisita med slitna föremål som anknyter till Uruguay (därifrån kom Fabra hit som flykting) liksom i en allegorisk målning. Han är ensam – väntar han på ett byte eller på att bli infångad?
Eller på Godot? Scenen liknar en teaterscenografi ur en existentialistisk pjäs av Beckett eller Sartre. Och i en video i samma rum utför ett par män ett tröstlöst kroppsarbete som i myten om Sisyfos. Är vi guds dockor, har vi en egen frihet?