Svininfluensan är på väg - dags att ladda ner det ideologiska smittskyddet.
Jonas Holmberg gör en exposé över den filmhistoriska virusspridningen.
"Svininfluensan? Nej, jag är för snabb för att den ska fånga mig." Den unge basketspelarens dödsföraktande attityd är ödesdiger. I nästa bild ligger han nedbäddad med en termometer i munnen. Samma öde väntar den självsäkra affärsmannen som håller sig i form med golf, den ignoranta lastbilschaffisen som minsann tog en vaccineringsspruta förra året och den saktmodiga tanten i korgstolen.
Informationsfilmen som US public health service lanserade 1976, och som nu har återaktualiserats och blivit en Youtube-hit med över en halv miljon tittare, gör klart att ingen ovaccinerad går säker från svininfluensan. Då ville president Gerald Ford se till att alla amerikaner skulle få en spruta snabbt. Det slog dock lite fel. Själva influensan dödade den gången bara en person, medan bieffekter från massvaccineringen tog livet av 25 amerikaner.
Kanske är det därför brittiska National health service, i en nyproducerad informationsfilm som spreds för vinden i våras, uppmanar människor att hosta i en näsduk snarare än att omedelbart söka intravenöst smittskydd. Filmerna är i övrigt snarlika. Huvudbudskapet är att ingen går säker - smittan kan finnas var som helst, och sprids hur lätt som helst. Och det värsta av allt: den är osynlig.
Och är det inte just det osynliga som gör det pandemiska hotet så panikframkallande? Smittan kan finnas på hissknappen, på vattenkranen eller i utandningsluften hos kvinnan bredvid på bussen. Om filmer skräms med jätteapor, dinosaurier eller yxmördare kan vi efter eftertexterna snabbt se oss omkring och konstatera att hotet inte är omedelbart närvarande. Med viruset kan man aldrig veta - speciellt inte i det hårt drabbade Argentina, där människor knappt vågar gå på bio längre. Besökstalen har störtdykt och distributörerna skjutit upp premiärer av storfilmer som Hanna Montana: The movie.
Även under 80-talets aidspanik var osynliga smittor en vanlig hotbild i Hollywood, men de senaste årens virusattacker har än tydligare infekterat filmproduktionen. I I am legend från 2007 tror Will Smiths virolog att han är den enda överlevande i ett ödelagt men sällsynt vackert New York - alla andra har drabbats av en smitta som skapats av en dåligt testad cancermedicin.
Temat har sedan dess muterats till en rad titlar - i Quarantine härjar ett mystiskt virus i Los Angeles, i brittiska Doomsday har man låtit bygga en mur mot Skottland för att spärra av smitthärden, och i kommande The Waters är det New Orleans som är infekterat.
Svininfluensan tar sig nu allt närmare Sverige. Ett par vårdas redan på sjukhus, och för ett par veckor sedan lät Smittskyddsinstitutet meddela att även i ett drömscenario kommer 400 000 svenskar drabbas. I värsta fall insjuknar mer än halva befolkningen. Smittan beräknas ta fart i september, och en massvaccinering förbereds.
Den svenska filmbranschen, resistent mot snabbfotad trendkänslighet, har dock ännu inte plockat upp bollen - om man bortser från Dokumentation: Pandemi, en videosajt om fågelinfluensan som Staffan Hildebrand knåpade ihop 2007 på uppdrag av bland annat Smittskyddsinstitutet.
För fem år sedan utsattes visserligen stjärnskådespelarna Lena Endre och Kjell Bergkvist för smitthotet, men då var det en medeltida epidemi det handlade om. I Richard Hoberts ofta parodierade Tre solar är digerdöden skoningslös. Råttpesten sveper över landet, människor ligger i högar, och Lena Endre spärrar upp ögonen. Men någon smitta får hon inte syn på, bara dess tragiskt obegripliga efterlämningar.
Rent smittskyddspedagogiskt är Tre solar tvetydig. Den motsätter sig rationella men hjärtlösa isoleringsåtgärder för smittobegränsning, men riktar samtidigt stark kritik mot kyrkans företrädare som beskriver epidemin som Guds straff och predikar bättring i stället för tvättning. I själva verket medverkar prästerna till smittspridningen genom ohygieniska huvudkyssar vid nattvarden.
Det är mycket i Tre solar som ekar av den svenska filmhistoriens smittfilm par excellence, Ingmar Bergmans minst lika ymnigt parodierade Det sjunde inseglet. När Kjell Bergkvist utbrister "Jävla Gudjävel" efter att pesten svept över landet är inte Antonius Bloch, Max von Sydows klentrogna schackgeni, långt borta. Också han färdas ju genom ett pesthärjat landskap, ser människor dö och funderar över meningen med alltihop.
I en uppenbarelse fick Heliga Birgitta veta att digerdöden orsakades av Guds vrede över människornas synder. Och idén om smittan som ett rättmätigt straff har visat sig vara ihärdig. I såväl 1953 års originalversion som i Steven Spielbergs remake av Världarnas krig är viruset en välmotiverad hämnd på de ondsinta utomjordingar som invaderat jorden och inte bekymras ens av atombomber.
Under det aktuella smitthotet mot Sverige har dock varken evangelister eller socialdarwinister menat att smittan sanerar samhället från ovälkomna element. Kanske beror det på att det är samhällsekonomiskt värdefulla tjugoåringar som viruset är särskilt farligt för. Även om de tror att de är för snabba för att smittas.
JONAS HOLMBERG
