Jonas Holmberg ser Persona på Stockholms stadsteater.
I Ingmar Bergmans film Persona från 1966 tystnade skådespelerskan Elisabeth Vogler mitt i en replik under en föreställning av Elektra. Det krävde månader av omvårdnad och soldränkta strandpromenader innan hon i filmens slutsekunder började tala igen. 45 år senare är Elisabeth Vogler tillbaka på scenen, nu spelad av Frida Westerdahl.
Att överföra en så utpräglat mediemedveten film som Persona till teater vänder onekligen upp och ner på berättelsen en smula. Åter har aktrisen stumnat, men hon står där på scenen i alla fall. I Hugo Hanséns regi har de metafilmiska inslagen ersatts av scenkonstens dito, till exempel en glasvägg som publiken kan kan spegla sig i när scenen mörkläggs.
Den svartvita filmen har blivit en prövande pjäs i gråskala. I nordiskt färglös kostym cirkulerar den sjuka Elisabeth Vogler och hennes vårdare Alma kring en minimalistisk metallbox som dubblerar som sjuksäng och köksö.
Alma är en svårspelad rollfigur. Som en jordnära sjuksyster beundrar hon storögt den konstnärliga skådespelerskan med det kvalfyllda själslivet - samtidigt som hon själv talar med verserad exakthet. Sofia Ledarp gör en snörvlande kroppslig tolkning som med bibehållen känslostyrka för ner Alma till moderniserad marknivå genom att skjuta in "näe", "ååh" och "liksom" i de moralfilosofiska monologerna om mänsklig sanning och äkthet.
Frida Westerdahl har en än svårare uppgift med Elisabeth, vars mest utmärkande karaktärsdrag är att hon sitter tyst och stirrar hela tiden. I förlagan kunde Bergman arbeta med ett batteri av filmiska grepp för att gestalta de psykologiska processer som ett avstängt ansikte inte yppar. Utan montage, närbilder och perspektivskiften är det svårare att få tystnaden att tala, varför Elisabeth länge förblir en stirrande robot i metallgrå skrud.
Ingmar Bergman brukade beskriva Persona som en flerstämmig musiksättning av sitt eget krisande psyke. Stadsteaterns uppsättning liknar mer ett solostycke för Alma. Bara när Westerdahls Elisabeth närmar sig glasväggen och vänder sig mot publiken öppnar sig hennes ögon som själens spegel. Eller i alla fall den aktuella personans.