På sätt och vis har Pernilla Stalfelt skrivit Livetboken för länge sen. Kärlekboken, Bajsboken, Dödenboken, ja, de flesta av Stalfelts böcker handlar först och främst om att leva. Nu kommer hon alltså ut med en bok som uttryckligen koncentrerar sig på livet som filosofisk och biologisk fråga.
Som vanligt hos Stalfelt börjar det någorlunda sansat; med att livet är stort som universum och litet som ett toffeldjur. Men mycket av förväntan ligger i att berättelsen, eller vad man nu ska kalla den splittrade infallsstilen, när som helst kan spåra ur.
Det underbara med Stalfelts böcker är att de börjar i logik och realism och sedan följer tankarna om det verkliga långt in i overkligheten, så långt att skillnaden mellan konkretion och idé helt suddas ut.
Ett parti om dagsländor, blommor och träd slutar till exempel i fantasier om levande stenar: ”Stenar kanske lever?/ Dom verkar helt döda…/ Dom rör sig inte, men tänk om dom hör?/ Man kan viska en hemlighet till en sten…/ Har du nånsin blivit biten av en ilsken sten?”
Jag är med hela vägen. När jag har läst ut boken går jag på promenad och kommer på mig själv med att snegla extra misstänksamt på alla lurpassande stenar.
Foto: Illustration: Pernilla Stalfelt
Dessutom har Stalfelt den där extra pedagogiska finessen som man bara kan ha om man går ett steg för långt i tanken. Avsnittet ”om vatten inte finns…/ finns inte liv…” ackompanjeras till exempel av överkorsade bilder på några levande varelser + en bild av en överkorsad buss. Text: ”Ingen kan köra bussen”. Här får åtminstone jag en minor aha-upplevelse, en subtil konkretionsknockout.
Den stora grejen med Stalfelt är alltså hennes förmåga att, genom både text och bild, lura oss läsare att tänka för långt. Den vackraste bilden av alla är nog halvsidesilllustrationen av ett renskalat och rött, pumpande hjärta, med blodomloppet som ett rotsystem fritt svävande mot papprets vita bakgrund. Ingen vidhängande kropp, bara en levande urmuskel. Bilden är ett koncentrat av den egentligen helt obegripliga tanken på den där inre köttklumpen som livets absoluta förutsättning.
Foto: Illustration: Anna-Clara Tidholm.
Men vid något tillfälle under den annars njutningsfulla läsningen surnar jag tyvärr till. Det gäller ålderstrappan, beskrivningen av livet från vaggan till graven.
När livsförloppet når 25 år låter det till exempel så här:”Man får bröst och handväska och börjar jobba. Man dricker kaffe latte”, och sen fortsätter livet med bröllop, bil, barn, hund och picknickkorg. Jag fattar visserligen att Stalfelt är milt ironisk när hon låter sin allmängiltiga familj följa medelklassighetens alla oskrivna regler, men hur milt ironiska är de uppsnappande barnen?
Jag kommer att tänka på Anna-Clara Tidholms bok Min familj, som kom ut nyligen. I Tidholms bok är familjemönstrets valmöjligheter betydligt fler. Min familj är på ytan en enkel historia, där barn ur olika familjekonstellationer – plastfamiljer, homosexuella, invandrade, storfamiljer och så vidare – berättar rakt upp och ner om just sin trygghetssfär.
Den här värderingslösa toleransen, den bergfasta självklarheten i alla familjers rätt att känna sig normala, är svårare att förmedla än man kan tro.
Jag ställer höga krav på Stalfelt, så jag hade velat se ett friare tänkande runt normalitetens livsmöjligheter också. Men bortsett från den detaljen är Livetboken en mästerlig uppvisning i tankeuppluckrande fantasi.