Som kvinnoskildrare tillhör Per Wästberg den höviska manstypen snarare än den hätskt avslöjande strindbergstypen. Strindberg drar ut stolen när kvinnan ska sätta sig så att hon drattar omkull, medan Wästberg artigt skjuter in den under henne som en gentleman. Sympathy for the ladies präglar hans skönlitteratur.

I verkligheten dubbelgökade han. Det tycks inte ha handlat om några kaotiska utsvävningar och erövringar, utan om ett par dubbelliv i rad. När det blev känt blev hans rykte som kvinnornas empatiske fanbärare inom litteraturen underminerat.

I Ute i livet (1980-1994), den fjärde delen av Wästbergs memoarer, fortsätter han sin monumentala levnadsteckning. I stort framtonar ett fullödigt liv – inte alls konstigt om en läsare blir direkt illamående av att läsa om denna perfekta balans mellan äventyr, samhällsengagemang, möten med hög och låg, passion, viktiga uppdrag och spännande samtal i sköna miljöer.

"I Sverige tillämpas i tid och otid ett klassperspektiv som inte återfinns i det övriga Europa", cit Per Wästberg.  erar Wästberg ur sin dagbok, och det är bra med uppriktigt gnäll, men det är omöjligt att läsa Wästberg utan att tänka på klass på varje sida.

Otroheten framstår som en härligt raffinerad lönndörr i ett egentligen alldeles underbart hem. Samvetskvalen är formulerade i hög stil. En klentrogen läsare får lätt för sig att de är mer retoriska än verkligt kända.

När folk grälar brukar de säga vidriga saker till varandra. Kåtbock, hora, skitstövel, moralkärring, du har förstört mitt liv. Så icke här. Här råder samma spänning mellan självbehärskning och lidelse som i ett franskklassicistiskt drama.

Vad som är förtiget eller friserat i efterhand är svårt att veta.

"Afrika bjöd mig ett överskott på verklighet men var även ett magnetfält som höll det triviala och påträngande vardagliga på avstånd. Möjligen lärde mig Afrika att ta rätt saker på allvar".

Den stora världen. Inte det lilla livet.

Som det blir skildrat i denna bok går luften ur båda kvinnorna runt den store mannen.

Kvinnornas ängsliga knep och stolta strategier framskymtar mellan raderna, men till slut blir båda känslomässiga förlorare. Det är fullt tänkbart att det skulle kunna skildras på ett annat sätt, där kvinnorna är de egentliga aktörerna och motorerna i händelseförloppet.

Hur dubbellivet och upprätthållandet av skenet kunde upplevas ur barnperspektiv har skildrats av dottern Johanna Ekström.

Det offentliga livet, då? Ja, här finns en rad fascinerande porträtt.

Olof Palme: "Han styrdes av känslor, men han var autentisk, inte falsk som kritikerna påstod."

Barbro Backberger: "Vi såg henne gå från ilsken kamplust till hunsad hjälplöshet."

Norman Mailer: "En ensam narcissist som överallt urskilde rivaler att duellera med."

Wästberg har säkert hämtat inspiration ur gammal romersk porträttkonst. Karaktärsteckningarna är levande. Memoarerna innehåller fler förebilder än avskräckande exempel, även om här också finns prov på det senare. Heroiskt exempel: Nelson Mandela. Avskräckande exempel: Robert Mugabe. Besvikelse och hat präglar Wästbergs skildring av Mugabe.

En kavalkad av anekdoter: Nadime Gordimer beskriver sin bordskavaljer vid Nobelmiddagen, nämligen den svenske kungen, som "skygg och bufflig".

Och Olof Lagercrantz säger att han vill ta livet av sig när han ser hur kulturen blir förvanskad till Nöjen och Politik.

Det senare anknyter till ett återkommande tema i boken. Att det var bättre förr.

"Det här var en tid då det ännu kändes naturligt att tro på litteraturen som maktens motvikt", skriver Wästberg, och senare generationer måste protestera eftersom pådyvlad uppgivenhet förvärrar kulturskymningen.

Den psykologiska gåtan förblir olöst: hur kan man så länge leva ett utstuderat dubbelliv, visa kärleksdikter skrivna om en annan kvinna för den man lever med, för att slutligen beskriva sig själv som "en åldrad pojke som tiden kastat i luften och låtit falla ner på samma plats"?

Bristen på ironi är bokens styrka, men ett större allvar borde ha blivit slutsatsen.

Maja Lundgren

kulturen@expressen.se