I sin bok Storstugan eller När förorten kom till byn (Bonnier 1996) slår Per Svensson fast att hans barn ska få bli Malmöbor: "De ska kunna gå på gatan och vara hemma. De ska kunna tala nostalgiskt om biografer, affärer, konditorier och bakgårdar." Ungarna skulle slippa den uppväxt han själv hade i Täby, en identitetslös förort, blank av samtid.
Per Svenssons kärlek till den skånska metropolen utvecklas nu i en egen bok, där han i sedvanligt spänstig stil cyklar sig igenom stadens historia. Den springande punkten är hur Malmö kunde ta sig från övergivet blåshål under krisens 90-tal till en plats vars självbild är kaxigt urban. Fram växer en mäktig berättelse av starka män och samförståndsanda.
Svensson kallar sig för Malmöchauvinist och vinglar ibland farligt nära "I love Malmö"-attityden, lika endimensionell som gangster- och Rosengårdsskräcken. Men han lyckas väja och bortom de feta falaflarna, stimulerande mångfalden och dignande grönsakslådorna, ser han också fattigdom, främlingsfientlighet och kriminalitet. Han verkar bara inte särskilt bekymrad.
Kanske är det för att han susar genom en plats som befinner sig i snabb och ständig förändring. Malmö är enligt Svensson staden utan minne, där alla känslor och identiteter ryms utom sentimentaliteten. Ett samhälle där man lätt kan skapa sig själv, till skillnad från den trögt borgerliga huvudstaden.
Foto: Ulf Ryd
När jag själv gjorde motsatt flytt, från Malmö till närförorten Hammarbyhöjden i Stockholm insåg jag att Roy Andersson inte hade varit fullt så kreativ när han skapade sina filminteriörer som jag hade trott. Bleka färger, folktomt på dagen. Bara några barrträd som blängde bistert. När bostadskarriären så gick vidare till Kungsholmen förstärktes känslan av isolering. Innerstaden tycktes etniskt rensad.
När jag häromåret flyttade ännu en gång, till ett nybyggt mellanchefsgetto strax utanför tullarna, insåg jag snart mitt misstag.
Vi hade hamnat i vår tids Täby, ett moderatmecka. Reinfeldts rike uppdaterat till 2000-talets strävsamma småbarnsfamiljer med löner över snittet, men utan eget kapital att köpa något där de egentligen skulle vilja leva. Homogenitet upphöjd till stadsplanering. Tvärtemot hur Malmö har byggts, delvis på grund av den bördiga åkermarken runtomkring som gjort det mer lönsamt att hålla staden tät. Även om folk i praktiken inte lever mer socialt integrerat där så kan man åtminstone inte undvika att se varandra.
Jag läser denna svischande essä med Per Wirténs
Där jag kommer från. Kriget mot förorten (Bonniers, 2010) i färskt minne. Medan den ena författaren ägnar sig åt att förtala förorten, gör den andra allt för att reclaima dess värde och historia. Båda har rätt, på sitt sätt.
Men när det kommer till kritan är det ändå i Svenssons stad de flesta vill bo.
Foto: Tomas Leprince
Jag utvidgar min dagliga Hemnetsökning till Solna. Hittar en sekelskiftesvåning på svindlande 186 kvadrat, visserligen dyr, men miljoner från fantasipriserna inne i Stockholm. Jag vet inte ett skit om Solna. Jag vet bara att jag måste bort från dessa skinande gator. Tillbaka till något som ibland kan påminna om Malmö.
