Rotar man för länge bland sina rötter riskerar man att bli skinnskalle, oavsett vilken hudfärg eller huvudbonad man har med sig. Vilken är egentligen skillnaden mellan Ku Klux Klan och niqabregimen i Saudiarabien?
Främlingsfientlighet och multikulturalism är på ett intressant sätt varandras spegelbilder, skriver filosofen Per Bauhn och författaren Dilsa Demirbag-Sten i sin gemensamma bok
Till frihetens försvar.
Multikulturalisterna vill att särskild hänsyn ska tas till hela grupper med hänvisning till deras kulturella bakgrund medan de främlingsfientliga vill bli av med dem av samma orsak.
Människan reduceras här till bärare av en föreställd stamidentitet, som kan hatas eller idealiseras och i de flesta lägen bidrar till absurd politik.
En underliggande tanke är att religiösa uppfattningar skulle vara mer djupt kända än exempelvis humanistiska eller socialistiska värderingar; troende ses helt enkelt som finare människor. Lagstiftare och myndigheter har retirerat in i ett hörn där de oavsett vad de gör kommer att kunna anklagas för diskriminering.
Bauhns och Demirbag-Stens bok erbjuder dem möjligheten att få lite principiell råg i ryggen. Den benar på ett utmärkt sätt ut skillnaderna mellan en demokratisyn som utgår från individen och en som tar avstamp i gruppen.
I den normativa multikulturalism, som är bokens skottavla, är traditionen, stillaståendet, ett idealtillstånd medan förändringar och gränsöverskridanden blir hotfulla.
Vår moral och våra värderingar sätter hela tiden ramarna för hur vi beter oss och vad vi kan arbeta med. Vi kompromissar för att vardagen ska fungera; man är inte nödvändigtvis diskriminerad för att man inte får igenom alla sina krav. Bär man religiösa kläder väljer man bort annat, man kan inte få vilka jobb som helst.
Amartya Sen, Kenan Malik och andra debattörer, inte minst kvinnorättsaktivister, har pekat på hur politikernas önskan om dialog med minoriteter ofta leder dem i famnen på de mest kompromisslösa företrädarna, vilket får till följd ett genomslag för ortodoxa krav och en vanföreställning om de faktiska opinionerna.
I Storbritannien var det tydligt hur new Labours samarbete med doktrinära islamska talesmän samtidigt marginaliserade de muslimer som sökte en integrerad plats i samhället.
Man kan alltså ha rätt om kolonialismens övergrepp, men tänka fel om hur detta bör kompenseras. Religiös och kulturell konservatism hittar därför uttalat stöd hos vänstern. Myndighetsutövning och personalutbildning har anpassats för att i antidiskrimineringens namn tillfredsställa separatistiska önskemål.
Är författarna onödigt oroliga, överdriver de multikulturalismens genomslag? I augusti angrep en mobb av killar med arabisk härkomst en somalisk föreningslokal i Rosengård i Malmö och tände eld på den; i de territoriella föreställningarna smyger sig rasismen lätt in.
Det verkar med ens logiskt, om än obehagligt, att den nostalgiska etnocentrism som multikulturalismen premierar också har bidragit till ett nytt parti som nu hoppas på riksdagsplatser.
Lars Åberg
kulturen@expressen.se
Lars Åberg är frilansjournalist och skribent på
Göteborgs-Posten.
