Berlinhypen har dött ut, men några fritänkare envisas med att stanna. Nina Lekander ger sig ut på jakt efter svenskarna som blev kvar. Foto: Getty Images
Berlinhypen har dött ut, men några fritänkare envisas med att stanna. Nina Lekander ger sig ut på jakt efter svenskarna som blev kvar. Foto: Getty Images

Pensionärspunkarna som blev kvar i Berlin

Publicerad

Suget efter rus och frihet i Tysklands huvudstad Berlin har dragit svenskar till sig i 200 år men nu har glöden falnat.

Nina Lekander träffar skönandarna som blivit kvar efter att den stora hypen dött ut.

Det låg något retsamt i kulturchefens röst när hon bad mig skriva om de svenska "pensionärspunkarna" i Berlin – alltså ungefär sådana som jag, åldrande typer med konstnärliga ambitioner som inte har fattat att Berlins prime time som Europas eller till och med världens kreativa centrum är över för länge sen.

Och det suckades både här och där när jag ställde några frågor om Berlinlivet till en del av de svenskar som jag kom på ... typ att det där reportaget är ju redan gjort tusen gånger, eller "jag har inget med Sverige att göra längre". Vår egen kritiker och författare Malte Persson som bott här i ett par år, meddelar att "en av mina principer för att bo i Berlin är att aldrig uttala mig för artiklar om svenskar som bor i Berlin".

Nä, okej och ursäkta. Men jag har ändå alltid P D A Atterbom, August Strindberg, Greta Garbo, Hjalmar Bergman och Zarah Leander – bara några bekanta namn i den innehållsrika boken "Doften av storstad. Svenskar i Berlin under två århundranden" (2014) av Stefan Wilhelm. Författaren ligger själv på pensionärsgränsen och är dessutom finlandssvensk, vilket är alldeles utmärkt: det ger honom en såväl historisk som geografiskt vid blick på en nation och en stad som har genomgått så oerhörda förändringar under dessa bägge sekel.

 

Wilhelm har med hjälp av en imponerande mängd referenslitteratur vaskat fram det ibland nästan hypnotiska sug som Berlin har haft på människor som tröttnat på svensk småttighet och intolerans – om det så har gällt konstsyn, politik eller sexualitet.

Eller helt enkelt konversationsvanor – vår man Atterbom märker direkt att "här anses det ouppfostrat att sitta tyst och inte bidra till samtal och trivsel när man inbjudits att delta i sällskapslivet". Men han kan också irriteras av "det ständiga pratet om kultur och bildning" och av att både betjänter och städerskor ger honom oombedda kulturtips.

Författaren August Strindberg bodde under en tid i Berlin.Foto: Scanpix Sweden

En av Atterboms sentida kolleger, Carl-Johan Vallgren, har också skrivit en ytterst läsvärd bok om och guide till den tyska huvudstaden: "Berlin på 8 kapitel" (1999, reviderad 2009). Han bodde i Berlin mellan 1993 och 2004, och skriver i mejl:

– Staden hade en enorm dragningskraft i början av 90-talet, en känsla av att allt var möjligt i "vilda östern". Vi kom ju till Östberlin direkt, kvarteren kring Hackescher Höfe som var enormt nergångna på den tiden och vi var troligen de första skandinaverna som flyttade in.

Tiden i Berlin hade ett avgörande inflytande på Vallgrens författarskap, "jag fick kontakt med finare rottrådar ner i Europas 1900-tal", och han beskriver också hur imponerad han blev av en "etisk dimension" i debatten som saknas i Sverige och som dessutom är "resonerande, inte uppfostrande". Och apropå Ebba Witt-Brattströms och Horace Engdahls beskrivning av Tyskland som ett Sverige för vuxna, tycker han att åtminstone Berlin är "både allvarligare och barnsligare. Bandbredden är helt enkelt större".

Ytterligare en Tysklandskännare, författare och filmare i min egen generation är Björn Cederberg. Hans historia i landet går tillbaka till 1970-talet då han lärde känna Stasi-spionen Sacha Anderson om vilken han skrev boken "Kamrat spion" (2007). Just nu är han aktuell med "Turistens blick. Nedslag i resandets historia".
På 1980-talet, före murfallet, jobbade Cederberg och ett par andra ETC-anknutna unga svenskar på västtyska Radio Deutschland – och ytterligare ett par andra unga radikaler på östsidans Radio Berlin International.

– Då var det exotiskt att vara i Berlin, där fanns väldigt få turister. Sen förändrades allt på 1980- och 1990-talen, men det är som det ska vara ... samtidigt är det samma stad, fortfarande en av de tolerantare. Bland annat när det kommer till invandrare – nu bygger de ju containerbyar ute i randområdena till exempel.

– Då gick gränsen mellan öst och väst, nu är det mer nord och syd. Jag träffade en gammal vakt som en gång skulle se till att folk inte kom ut från öst, nu lärde han ut tyska till flyktingar som ska få komma in.

Författaren Lotta Lundberg har rört sig i Berlin redan innan muren föll.Foto: Daniel Ekbladh

Författaren Lotta Lundberg var reseledare i Berlin redan innan muren föll. Hon kallar sig själv germanofil och har utvandrat ordentligt, med tysk skattesedel och allt.

Hennes senaste roman "Timme noll" har precis översatts till tyska – en med tanke på att det inte är en deckare stor framgång. Och hon har precis skrivit kontrakt på sin genombrottsroman "Skynda, kom och se".

Det är nog inte bara jag som är avundsjuk. Men inte missunnsam. Varje svensk som slår igenom här, i följdvattnet efter storheter som Lars Gustafsson och Steve Sem-Sandberg banar väg för oss andra, väl? De skulle kanske kunna ha sagt som Lotta Lundberg:

– Jag är besatt av etiska dilemman, skuld och underlåtelse, livets mening … allt det där som man i Sverige skyfflar in i kyrkan skriver man om på ledarsidorna i Tyskland. Här finns en erfarenhet och ett allvar som är avgörande för mitt skrivande. Dessutom saknar Berlin moraliska korsetter. Det är bra jordmån för rik litteratur.

Bland svenska bildskapare i Berlin finner vi Max Andersson, Lars Sjunnesson och Gittan Jönsson som de mest kända. Medan Andersson, hans sambo Helena Ahonen som är modist och Sjunnesson har bott här sedan 1990-talet, flyttade Gittan Jönsson hit för bara fem år sedan. Dels på grund av leda vid de österlenska vintrarna, dels för att hennes filmstuderande son och nu även barnbarn lever här.

– Berlin gav nya friska impulser för mitt konstskapande. Stora och överraskande upplevelser inom teatern, musiken och konsten ligger där färdiga att plocka och bli inspirerad av.

Samtidigt säger hon:

– Det var som en chock att känna igen något av situationen i Sverige på 1970-talet då vi drog i gång aktioner i konstvärlden för att uppmärksamma hur mansdominerad den var.

Och även om här finns "roliga och tappra feministiska nätverk", så:

– Är ju ändå strukturen i Tyskland i stort sett konservativ, med undantag av Berlin, som är Berlin. Fortfarande gäller sambeskattning mellan gifta parter. Och barnomsorgen byggs ut i snigelfart. Hemmafrun är ännu i högsta grad levande.

En man målar grafitti på en bit av Berlinmuren i Mauerpark.Foto: Elisabet Axås

Svenskarna i Berlin uppskattas till uppåt 3 000, men det är omöjligt att veta exakt. Många är "papperslösa" och oregistrerade, andra pendlar fram och tillbaka till Sverige.

Till de sistnämnda hör internetpionjären och författaren Oscar Swartz, som har haft lägenhet i stan sedan 2008. Han är inte som de flesta svenskar bosatt i det gentrifierade Prenzlauer Berg utan i hippa och ännu lite ruffiga Neukölln, i ett hus där också tre andra svenskar och kompisar bor: "alla kreativa frilansare men ingen tjänar sina pengar i Berlin". Han nämner "prisnivån och mångfalden" som ett av skälen till att vara här – "i Stockholm finns inga billiga alternativa miljöer för slackers eller folk som vill ha tid att tänka". Dessutom:

– Tyskland är Tyskland och saker fungerar utan att staten vill lägga livet tillrätta för alla. Biskopen i "Fanny och Alexander" är inte framme och hytter med pekfingret på samma vis. Och åsiktskorridoren i tyska medier är betydligt bredare, debatten intellektuellare och mognare. Svenska medier framstår mer som en mobbande högstadieklass.

 

Filmaren och tecknaren Lars Sjunnesson, skaparen av den legendariske Åke Jävel, har liknande åsikter: mer tolerans än i Sverige, alla behöver inte tycka samma sak.

– I Tyskland bedöms kultur fortfarande efter något slags konstnärlig kvalitet vilket gör att debatten kan framstå som mer vuxen. I Sverige bedöms kultur efter vilken grupp du tillhör och vilka åsikter du för fram.

Precis som jag själv upplever inte Sjunnesson att det finns något sammansvetsat svenskgäng i Berlin – möjligen med undantag för Svenska kyrkans Victoriaförsamling. Han tror att svenskar inte gillar att uppfattas som svenskar och därför försöker smälta in och låtsas att de är tyskar.

En uteservering i hypergentrifierade stadsdelen Prenzlauer Berg.Foto: Elisabet Axås

Det kan nog stämma. Vi vill vara diskreta, eller i alla fall behålla vår relativa popularitet bland berlinarna som inte sällan gnäller på högljudda "Touris" från USA, eller festande danskar som flyttar ut och in i sina "Ferienwohnungen" och driver upp hyrorna.

Det är dock inte längre så mycket idéer om Bullerbyn, kungahuset eller älgar som framkallar svenskvänlighet hos tyskarna. Numera torde även duktiga IT-entreprenörer, som killarna bakom Soundcloud och Readmill, ofta hitlockade via musiken och diverse internationellt kända DJ:s, bidra. Samtidigt som de spär på den kommersialisering av staden som gör att hela 350 konstnärsateljéer med billiga hyror försvann bara förra året.

Säkert känner även startup-gängen "den förunderliga doften av storstad", precis som en gång Greta Garbo. Men de lirar i en yngre liga än vi gamla panschopunkare. Och lär till och med dra in en massa stålar.

 

FOTNOT. Konstnärerna i Berlin har nyligen bildat "Allianz bedrohter Berliner Atelierhäuser" för att försöka rädda sina hotade arbetslokaler, ofta gamla slitna fabriksbyggnader i attraktiva lägen. I staden som är "poor but sexy" ger man sig inte utan strid.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag