Den svenska samtidskonsten bryr sig allt mer om ekonomi och allt mindre om filosofi. Nils Forsberg går på gallerirunda och undrar vart 90-talets energi har tagit vägen.
Det var mitten av 90-talet och det var på gallerierna som allt hände. En rad unga konstintresserade entreprenörer hade i baksmällan efter 80-talets kraschade börsrally några år tidigare öppnat gallerier för att visa ung och samtida konst. Sådan visades nämligen ingen annanstans - speciellt inte på institutioner som Moderna museet.
Samtidigt hade tidningar som Nöjesguiden och den dåtida konkurrenten Citynytt konst i varje nummer, Svenska Dagbladets fredagsbilaga City likaså. I Malmö fanns konstfanzinet Beckerell som sedermera blev snyggt program på hippa ZTV och på en mer avancerad nivå gav tidskrifter som Material, Index och Siksi denna nya konst teoretiska fundament.
En scen var under etablering.
När Stockholmsgallerierna i kvarteren kring Vanadisplan öppnade för säsongen i torsdags förra veckan var det i vanlig ordning mycket folk. Att på allvar sätta sig in i Gerald Byrne på Nordenhake var bara att glömma. Det var svårt att alls ta sig in.
Frågan var om vi hade gått dit av en känsla att det är där, på gallerierna, som det "händer"? Byrne på Nordenhake, Alba Enström på Crystal och Alyson Shotz på Andersson Sandström gör alla vad de ska, och nya Galleri Anna Thulin visar en grupputställning som inte alls skäms för sig.
Allt var helt okej. Något saknades likafullt.
Gick vi inte minst lika mycket till den samordnade galleriöppningen av sociala skäl? Kanske rentav av gammal vana, ungefär som 68-generationen i början av 90-talet minglade bland gallerierna på Hornsgatspuckeln, eller var de nu höll till?
Men Marina Schiptjenko, ena halvan av i år 20-årsjubilerande Galleri Andréhn-Schiptjenko (märkligt - man kunde på 90-talet svårligen föreställa sig att ett galleri som funnits så länge överhuvudtaget var värt att besöka) ser inget minskat intresse, snarare tvärtom. Hon minns hur det var när de öppnade.
- Vi var de enda som visade svensk samtidskonst då. Sen kom Galleri Tre och en del andra. Det kändes som om vi tillhörde en väldigt sluten krets då. Nu är det mycket större och framför allt många fler samlare än för 15-20 år sen.
- En annan stor skillnad är hur ingen då pratade om marknaden - för det fanns ingen. Man pratade om postmodernism och sånt. I dag är det tvärtom. Om någon pratar om konstvärlden är det om pengarna. Ingen är intresserad av filosofi.
Finanskrisen 2008 gick hårt fram på den svenska galleriscenen. Att läsa årsredovisningarna är bara roligt för den särskilt begiven på skadeglädje. En av dem som tvingades stänga var Andreas Brändström, den kanske mest utpräglade entreprenören, som satsat både hårt och grandiost. Plötsligt gick det inte längre.
I dag letar han lokal för att starta ny verksamhet men samtidigt har en ny och möjligen allvarligare ekonomisk kris än för tre år sedan slagit till:
- Jag pratade med några samlare efter vernissagerna förra veckan och de sa att nu kommer gallerierna att få det tufft... Man tänker sig att de större samlarna har 200 000 att slänga ut på en målning ungefär som jag köper en mozzarellaost att festa på, men så är det ju inte. Deras pengar är ofta bundna i fastigheter eller fonder. Att konstpriserna skulle gå upp när börsen går ner är väldigt tveksamt.
- Det är så otroligt hård konkurrens i dag jämfört med på 90-talet. Det är många fler som håller på och samlarna har en helt annan koll. När vi visade Olafur Eliasson då sålde vi inte ett enda verk.
I somras kom en studie från den internationella konst- och antikhandlarorganisationen CINOA som pekar mot att gallerierna tappar mark till de stora konstmässorna och att alltfler affärer görs upp på allt färre platser. Det är tveksamt huruvida detta alls går att applicera på svenska förhållanden men med stora kostnader, små marginaler kan något minskande försäljning få stora konsekvenser. Gallerierna kan inte ensamma lastas för att någon sorts känsla av energi försvunnit, men det är svårare att som företagare ta risker, ekonomiska såväl som estetiska, ju mer etablerad man blir.
Klart är att globaliseringen spelar roll, inte bara för att de svenska konstsamlarna besitter en helt annan kunskap. Konstnärer och kreativa människor flyttar utomlands på helt andra sätt. Kan man flyga till London eller Berlin för några hundralappar (på 90-talet kostade det några tusen) för att titta på konst och bo hos någon kompis där, är det säkert roligare än att ta treans buss till Vanadisplan.
Så var händer det i konstvärlden 2011? I ett ockuperat underjordiskt garage i Kreuzberg? Möjligt. Marina Schiptjenko påpekade att man för 20 år sedan talade mer om filosofi än om pengar och att det nu är precis tvärtom. Vilket också denna artikel visar.
För att försöka växla spår kan vi därför åtminstone testa att ställa oss frågan om det är så, att samtidskonsten som vi lärt känna den under de senaste decennierna blivit mainstream? Att dess normbrott institutionaliserats? Att den därför tilltalar kosmopolitiskt sinnade hedgefondchefer från Calcutta som tycker att de måste ha en Damien Hirst på kontoret och vill mingla med Angelina Jolie i Baselmässans vip-lounge?
Medan unga esteter får sina kickar någon helt annanstans, från, säg, bortglömda 1800-talssymbolister eller franskt modefotografi från 60-talet snarare än populärkulturellt korsrefererande slackermålare eller postkoloniala videokonstnärer?
