I flera hundra år har feminister hållit sina tankegångar rena från kroppsvätskor, för att få vara hjärnor och för att markera avstånd till rasbiologer och biologister. Men det mest kända försvaret för kvinnors intellekt – Simone de Beauvoirs Det andra könet – är faktiskt mycket kroppsligare och kladdigare än de flesta tror.
Jag gillar att idéhistorikern Patricia Lorenzoni gör något så ovanligt som att utgå från den betydelsebärande kroppen i sin moderskapsessä.
Nu när så många andra texter om moderskap börjar i en uppgörelse med den egna mamman slutar Lorenzoni med en kort förklaring till varför hon skrivit om så många andra mödrar - från Loretta Lynn till Ellen Ripley i Alien - utom sin egen.
Det är döttrars förtvivlan över sina morsor och den kvinnliga arvssynden som väcker kvinnors kvinnohat. Lorenzoni läser i stället Beauvoirs mest mensblodiga kapitel. Lika orädd inför kroppsligheten som 70-talsfeministerna skriver hon om kulturhistoriska livmödrar, sin egen barnlängtan, Medeas barnamord, vagina dentata och sin tonårsupplevelse av att ha för stora bröst och svåra menssmärtor. Hon berättar om hur hon förtrollades av Maria Gripes Skuggan över stenbänken för att figuren Carl/Carolin (en sekelskiftes-hen) lovade att man kunde förvandlas till pojke eller i alla fall till ett okroppsligt väsen.
Lorenzoni vänder sig i sin sympatiskt spretiga bok till den brittiske antropologen James George Frazer som i sina teorier om vilden speglade det viktorianska samhällets rädsla för den expansiva kvinnokroppen, hotfull som en blödande, födande tidvattenvåg. Hon menar att det är "symptomatiskt att erektion, sädesuttömning eller, för all del, tömmande av blåsa och tarm, på intet vis beskrivs som lika laddat som menstruation och havandeskap". Det är sant: Vi lever i en tid av barockt många löpsedlar om åldrade tv-mäns olika tarmtumörer, prostataproblem och hemorrojder.
Och dessa förväntas sälja.
Först är det alltså menstruationen som gör kvinnor främmande inför sina kroppar. Sen är det havandeskapet, som får dem att känna sig lika intagna av monster som Ellen Ripley. Lorenzoni ser Alienfilmerna som en karikatyr av de Beauvoirs syn på graviditeten.
Kvinnor i den rika världen behöver inte dö när de föder längre. De har heller aldrig varit så besatta av att föda "naturligt" som nu. De som vill kontrollera denna explosiva kroppslighet och väljer kejsarsnitt anses ofta dåliga, inte minst i andra kvinnors ögon. Jag undrar varför.
Kanske finns svaret hos både Alien, vildarna och viktorianerna: för att de vill få vara det där skrikande, slemmiga, söndriga, läckande monstret på tillåtet vis, och dessutom applåderas av männen för det?
