Det var 1998 och tillsammans med min allra första flickvän hade jag tagit tåget till Stockholm och Europride. Vi kände bara en enda person till som var homosexuell, en vän till vänner som var bög. Det var tiden före internet och i Norrköping fanns ingen vidare information om vad som hände på huvudstadens gator. I timmar irrade vi Hornsgatan fram och tillbaka och spanade efter regnbågsflaggor, utan att hitta ens till Tantolunden. Att fråga någon om vägen var uteslutet, hen hade ju i så fall trott att vi var lesbiska, vi som bara råkade vara kära i varandra - inte en del av ett homokollektiv.
Skammen över att vara "sån" ersattes efter ett tag av en annan: den över att svara "jag bor med en kompis" på lunchrasterna på jobbet, över att bara i smyg - och först efter att ha kollat över axlarna både en och fyra gånger - hålla den jag älskade i handen på väg hem genom folktomma gator. Skammen över att i varje given situation vara beredd på att styra samtalet bort från mitt privatliv, och skräcken när någon ändå fick det att hamna där.
Sedan dess har mycket hänt med både mig och samhället, men när Anja Pärson sommarpratade påmindes jag framför allt om att den där skammen är en allmängiltig homoerfarenhet - och hur förlamande den kan vara.
De otaliga försäkringarna om att varken Anja eller Filippa är sådana som "gillar tjejer generellt", tjatandet om att "alla har rätt till sina åsikter" och inte minst berättelsen om hur världens bästa utförsåkare frös samman av skräck när hon insåg att hon var kär i en kvinna.
På fackspråk kallas det internaliserad homofobi, och det är - oavsett heterofiler som påstår motsatsen - ingen privat angelägenhet. Det är resultatet av uppväxter i samhällen som trots allt rättvisare lagar fortfarande skiljer på sam- och olikkönade begär, av kulturer där "riktiga" män och kvinnor förväntas uppträda som "folk".
Att Anja Pärson i sitt sommarprogram betackar sig för att sammanknippas med den rörelse som gjort hennes utkomst möjlig är en sak.
Framför allt visar det hur långt det är kvar till dagen där våra (sam)liv inte längre är politiska.
Eller fyllda av skam.
ANNA HELLGREN
kulturen@expressen.se
