Den som brukar slå dövörat till för Richard Wagners rasistiska övertoner för att ostört få njuta av välljudet i hans ariska arior rekommenderas ett besök i Stockholmsförorten Kärrtorp. Här lämnas ingen i tvivelsmål om på vilken ideologisk klangbotten den kristna blodsmystiken i Parsifal står, och här riskerar ingen att hjärntvättas av musikens diktatoriska makt.
Det är Unga Tur som inleder sin sex veckor långa scensommarfestival Paradiso med Nils Polettis nedskurna splatter-uppsättning av Parsifal, där den heliga Graal i form av ett jättelikt aromglas med en bottenskyla blod avslutningsvis skickas runt i publiken.
Poletti har – förutom att korta librettot till en tredjedel – tryfferat det med anspelningar på samtida islamofobi och borgerlig regeringspolitik. Parsifals förmodat döde far visar sig till exempel heta Göran af Hägglund, vilken mestadels vacklar omkring i Darth Vaders rustning och talar grötig engelska.

Uppsättningen blandar student-spex med Monty Python och metateatrala moment instuderade i grannförorten Gubbängen. Janne Tavares har arrangerat Wagners jättepartitur för jazzig sextett, som han själv dirigerar i helskägg och sommarklänning. Fast queerperspektivet är numera vardagsmat på landets teaterscener – man blir nästan förvånad om skådespelaren har samma kön som rollgestalten.
Och det har faktiskt både Parsifal, vilken Logi Tulinius gör till en kraftfull musikalroll och den gamle Graalkungen Titurel som multibegåvningen Hannes Meidal förlänar både imponerande röstresurser och en lika subtil som burlesk komik.
Nyss utexaminerad är Meidal tillsammans med Sofia Berg-Böhm – en av tre Kundry i föreställningen – de enda i ensemblen som inte är teaterhögskoleelever. Alla spelar utan lön. Budgeten är på 15 000, och för dessa nålpengar har scenografen Anne Hellandsjö, kostymören Siri Carlheim-Gyllensköld och maskören Linda Sandberg – lika oavlönade som alla andra – åstadkommit smärre underverk av uppfinningsrikedom.

Man kan säga att den här föreställningen – liksom festivalen i sin helhet, vilken senare bjuder på Almqvist, Norén och Ibsen – i all sin professionella idealism ser ut som en våt dröm för en borgerlig kulturpolitik. Larmar och gör sig till. Kostar inget.
Men kanske kan kulturministern och/eller kulturborgarrådet åtminstone kosta på sig en avdragsgill biljett till någon av föreställningarna.