Det är en underbar liten park som ligger ett par Dajm-kast från Sundbybergs centrum och som lånat sitt namn till stadens nya konsthall.
Den är belägen intill Artur von Schmalensees chokladlaboratorium från 1942, som också det bär på all den svenska 40-talsfunkisens jordnära återhållsamhet. Den bländvita modernismen ersatt av sakligt tegel.
Det är folkhem och förnuftighet, och tjänstemän i brun terylenkostym och aqua vera som strävar åt samma håll som de rosiga arbetarna i blåställ, mot rekordåren som väntar strax runt hörnet.
Eller varför inte mot en öppen stad, ej en befästad, som de bygger gemensamt och vars ljus slår upp mot rymdens ensamhet?
Det är som att vandra i miljöerna i en tidig Willy Kyrklund. Hela denna plats, i det till för fyra år sedan permanent S-märkta Sundbyberg, är så mättad av associationer till svensk efterkrigshistoria. Här finns möjligheter.

Ytterst lite av det tas tillvara i Marabouparkens invigningsutställning Parkliv.
Växter vars blad klätts med växtmönstrat tyg, fåglar i en bur som ska lära sig ett Messiaen-stycke inspirerat av fågelsång, en gammal Matts Leiderstam-installation, ett rum där beslutsfattare ska kunna mötas och diskutera parker förutsättningslöst…
Den process- och forskningsinriktade konsten som för tio år sedan var sig själv nog börjar få svåra angelägenhetsproblem. Man längtar intensivt efter en ideologisk infallsvinkel. Eller åtminstone lite estetik.
Och apropå platsen – är det ingen annan än jag som tycker att det vore intressantare att göra något om parker och friluftsliv i relation till idéerna om den modärna, sunda och hygieniska människan.
Man ska inte kritisera en utställning för att den inte är en viss sak. Det går bara inte att låta bli här. Det är som att i någon sorts anfall av nostalgi gå och köpa en sån där uppdaterad Twistpåse – bara för att upptäcka att samtliga bitar ändå är omoderna.