Kvällarna efter varandra i samma Malmökvarter har två teatrar premiär på var sin pjäs med likartat tema men med helt skilda scenspråk. Jag antar att frigruppen Teaterrepubliken, som nu huserar hos Teater 23, har haft koll på vad grannen Malmö stadsteater håller på med och vice versa.

Med musikalen Min vän fascisten följer svensk-schweizaren Erik Gedeon (musik och regi) och Malmödramatikern Klas Abrahamsson upp publik- och kritikersuccén Ingvar. I ingendera pjäsen förekommer talade repliker, allt berättas med sång. Gedeon är en flyhänt melodisnickrare, i klass med en Benny Andersson, och Abrahamssons sångtexter är lika snitsiga som fyndigt rimmade.

Så långt allt väl – Min vän fascisten är en musikaliskt högst njutbar föreställning, med en välsjungande ensemble och en kvartett musiker, ingen nämnd, ingen glömd.

Upphovsmakarna har utlovat provokationer. Vi möter här Bullerbybarnen som vuxna, fast förankrade i medelklassen, några gifta med varandra, andra singlar. Under en bryggfest – i Ulrich Frommholds vassomgärdade vik – får de besök av en okänd man i naziuniform. De förfasar sig. Efterhand framgår dock att mannen inte har en aning vad uniformen står för.

De upplyser honom, och djupt ångerfull söker han politisk vägledning av sina nyfunna vänner, men möter bara skrytsamt käbbel. Till slut är det han som anför de andra i en sång om alla människors lika värde. När han friar till en av kvinnorna blir han dock utskrattad.

Kanske är det de omvända rollerna som är provokationen. Medelklasspubliken ska skämmas en smula i sin självförträfflighet. Premiärkvällens åskådare tar i så fall provokationen med ro och applåderar lika entusiastiskt varje sång som vore de revynummer.

Där Min vän fascisten öser mesta krutet på den medelklass som både teaterpersonalen, politikerna och publiken tillhör, blandar Jimmie Åkesson trots allt inte ihop syndabockarna i samma kätte. Daniel Engman i Min vän fascisen. Foto: Peter Westrup

Det framgår om inte annat av den kortpjäs som heter Den utomeuropeiska invandringen och är lagd som ett intermezzo mellan en lång och en kort paus i Åkessondramat. Här blir SD:s islamofobiska visioner utdragna till sin karikatyriska spets.

Sverigedemokraterna gör ändå klokt i att skicka en eller annan valstrateg till Teaterrepubliken. Av sina fiender får man ofta de bästa tipsen.

Författaren och regissören Jens Peter Karlsson har säkert rätt i att Sverigedemokraterna bör satsa helhjärtat på invandrarfientligheten om de ska kunna klamra sig fast i partipolitiken. Att plottra bort krafterna på en massa andra frågor lönar sig inte i längden och skapar dessutom splittring i partileden.

De fyra skådespelarna Torbjörn Lindberg- en rätt porträttlik Åkesson - Ida Löfholm, August Lindmark och Ida Wallfelt växlar flinkt rollgestalter, ömsom som deltagare i SD:s hjärntrust, ömsom som representanter för andra partier, ömsom som journalister, ömsom som inbördes kärleksrivaler. Det är inte alldeles lätt att hålla reda på vem de spelar från den ena stunden till den andra.

Men det är kanske just det som är meningen.