ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Faksimil från Russkij reportior. Julian Assange och Israel Shamir.
Faksimil från Russkij reportior. Julian Assange och Israel Shamir.

Pappas pojke?

ANNONS:
Tidigare artiklar
Visa flerVisa färre
Läs mer
Visa flerVisa färre
Wikileaks Johannes Wahlström är son till en ökänd antisemit som sprider dokumenten i Ryssland. Magnus Ljunggren ställer kritiska frågor om Julian Assanges två svenska språkrör.
Johannes Wahlström befinner sig just nu i vår medievärlds centrum. Det är han som har slussat ut Julian Assanges Wikileaksavslöjanden till press och Sveriges Television.
I onsdags avslutades en rysk-svensk journalistkonferens i Moskva som under två dagar diskuterat xenofobi i massmedier och en fri press. Den ingår i ett projekt som stöds av Svenska institutet, med just Wahlström i en central position. Det hela kretsar kring möjligheterna – i Sverige som i Ryssland – för ”kritisk publicistik”. I november genomförde Wahlström också en egen kritisk Bonniergranskning i två avsnitt på Aftonbladets kultursida.
Johannes Wahlström. Foto: Roger Turesson
Redan 2005 väckte Wahlström uppseende genom att i Ordfront magasin påstå att Israel – inte minst via Bonniers – behärskar svenska medier. Hans artikel befanns vara grovt antisemitisk och chefredaktören Johan Berggren tvangs be om ursäkt och avsäga sig hans fortsatta medverkan.
Wahlström har en påhejare som i svenska och ryska nätinlägg understödjer hans verksamhet. Det är hans egen far som följer honom som en skugga – och som också har nära relationer med Assange.
 Fadern är i själva verket en av världens mest ökända antisemiter. Han har uppträtt under minst sex olika namn. Under uppväxten i sovjetiska Novosibirsk hette han Izrail Schmerler.
I egenskap av jude tog han sig 1969 till Israel. 1984 kom han till Sverige som Israel Shamir. Han blev svensk medborgare 1992. Under åren 2001–2005 kallade han sig här Jöran Jermas, sedan förvandlade han sig i folkbokföringen till Adam Ermash. Internationellt är han fortfarande Israel Shamir. Han har haft en rad olika adresser i världen, mest i Israel och Ryssland. I början av 2000-talet antog han den ortodoxa tron.
Israel Shamir
Som Israel Shamir medverkar denne kameleont regelbundet i de ryska ”rödbrunas” veckoblad Zavtra, på en gång nationalistiskt, stalinistiskt och militant judefientligt. Han använder sig här av en gammalsovjetisk vänsterjargong samtidigt som han har deklarerat – och bevisat – att han är beredd att samarbeta med vilka högerextremister som helst, för den goda antijudiska sakens skull.
Han framträdde självklart på Förintelseförnekarkonferensen i Teheran 2006. Där talade också en före detta Ku Klux Klan-ledare, David Duke, som snart skrev ett förord till hans artikel om ”judiska ritualmord”.
Intervjuad av Mohamed Omar gjorde han förra året klart att det är ”varje muslims och kristens plikt” att slå hål på gaskammarmyten.
I våras utkom på det ryska extremförlaget Algoritm Shamirs bok ”Hur Sions Vises sammansvärjning ska sprängas”. Här framgår det tydligare än någonsin att det är det gamla tsarryska falsifikatet ”Sions Vises protokoll” som är hans ideologiska utgångspunkt. Världen är utsatt för en amerikansk-israelisk komplott. Judarna har lagt under sig internationella medier.
2006 pekade Gellert Tamas i DN ut ett nära samarbete mellan far och son i spåren av Ordfront-skandalen. Shamirs webbsajt beskriver än i dag sonen som en ”framstående medarbetare”. Wahlström har tidigare (i Gaudeamus 2002) framställt fadern som en stor oberoende politisk tänkare, i nivå med Noam Chomsky.
Julian Assange. Foto: Dan Kitwood
Lägger man nu Wahlströms senaste artiklar intill Shamirs slås man av deras samklanger. Julian Assange är bådas hjälte. Wahlström publicerade i våras en bred intervju med honom i Aftonbladet. Shamir lyfte så fram Assanges insatser i Zavtra i september.
Det shamirska hyllningsopuset ekade av Wahlströms personliga porträtt, intill verbala överensstämmelser. Han förklarade den uttalat judiska Bonnier-familjen vara Assanges svenska huvudmotståndare som via ”boulevardbladet” Expressen sett till att skandalisera och misstänkliggöra honom (med god hjälp av svenska feminister) – samtidigt som motpolen Aftonbladet heroiskt lanserat honom, rentav som kolumnist. Samma dialektik alltså som vanligt hos Shamir: det ridderliga Aftonbladet i kamp mot världsjudendomen, med Expressen denna gång som frontorgan.
Shamir och Wahlström har båda kontakter med det ryska veckomagasinet Russkij reportior, vars chefredaktör var särskilt inbjuden till Moskvakonferensen. Bakom huvudinnehållet i dess nya nummer – ett antal Wikileaksavslöjanden – står Shamir.
I en omfattande kommentar, gemensamt signerad av chefredaktören och Shamir och försedd med rubriken ”Hur världen ska sprängas i luften av just Wikileaks”, förklaras att den senare har exklusiv tillgång till Assanges dokumentation – på samma sätt således som sonen i Sverige. För säkerhets skull illustreras det hela med en bild av Shamir i sällskap med Assange.

Detta föranledde häromdagen en av Rysslands modigaste journalister, Julija Latynina, med förankring i Anna Politkovskajas Novaja gazeta, att gå ut på radiokanalen Echo Moskvy med frågan: Vad betyder det att Assange låter sig representeras av en extremist? Hon berättade att Shamir också erbjudit sitt material till dagstidningen Kommersant men mötts av kalla handen, eftersom man där inte tar i honom med tång.
Hennes konklusion blev att det är en skam att Wikileaksdokumenten i andra länder analyseras av erfarna journalister men i Ryssland av en totalt inkompetent och lögnaktig judehatare.
Det vill synas som om det i denna stund försiggår ett raffinerat samspel mellan far och son, i kompanjonskap med Assange. Det är svårt att befria sig från misstanken att Johannes Wahlström helt enkelt är den amoklöpande Shamirs mer civiliserade – och för ögonblicket mycket framgångsrika – språkrör.
Han befinner sig djupt inne i svensk press och tv, han stöttas av våra officiella myndigheter – och omges av faderns applåder. En närmare undersökning av hans politiska roll är av nöden.

Magnus Ljunggren
kulturen@expressen.se

Magnus Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet.

Läs också Karin Olssons blogginlägg
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: