Två år hade gått på Barnets århundrade, 1900-talet, när Anne-Marie Strindberg föddes. Hon var August Strindbergs femte barn, född i hans tredje äktenskap, det med Harriet Bosse. Hon var vid denna tid den stora Strindbergsstjärnan i pjäser där huvudrollen skapats för henne, som
Påsk och
Ett drömspel.
August Strindberg var 52 år gammal och Harriet Bosse 23 när de gifte sig 1901 i maj. I morgongåva fick Harriet sagopjäsen
Svanevit, en närmast naiv hyllning till den rena kärlekens helande kraft. Men äktenskapet skakades av stora slitningar från första början. Året därpå föddes Anne-Marie i mars; Harriet Bosse tog snart upp sitt arbete med stora roller redan säsongen 1902-03.
Om Strindbergs tre äktenskap har mycket skrivits. Att han inte var någon drömpartner är lätt att konstatera, men tre gånger gifte han sig med moderna yrkeskvinnor som inte avslutade sina karriärer för familjens skull. Kanske han såg sitt sista äktenskap som ett slutligt försök att förverkliga en utopi.
Anne-Marie Strindberg i famnen på sin yrkesarbetande mor Harriet Bosse.
Kanske också hans ålder gjorde honom mildare och klokare i privatlivet. På flera sätt överraskar hans modernitet, August Strindberg är verkligen vår samtida. Under Anne-Maries tidiga barndom levde August Strindberg, med vårt tids språkbruk, i ett särboförhållande och hade vad som liknar delad vårdnad om dottern. I dag skulle det ha blivit många sms, men Strindberg skrev brev, ofta ställda till Anne-Marie. Det dröjde förstås åtskilliga år innan hon kunde läsa och skriva brev själv, så de var avsedda att läsas upp av en vuxen, vanligen Harriet Bosse.
I boken God dag, mitt barn! Berättelsen om August Strindberg, Harriet Bosse och deras dotter Anne-Marie har Björn Meidal utifrån de många breven skrivit en intressant, gripande och ganska sorgsen bok om kärleken från en far till en dotter. Breven är ofta konkreta och handlar om pengar, inköp och planering.
Men eftersom Strindberg tänkt sig en liten flicka som läsare är de lika ofta kryddade med fantasi och detaljer. Tydligt skrivna med versaler när Lillan, som hon kallades, började kunna läsa själv i skolåldern.
"KÖP NU SMULTRON OCH JORDGUBBAR FÖR DESSA PENGAR. INTE I SPARBÖSSAN! BEHÖVS KLÄDER ELLER ANNAT SÅ KÖP. PAPPA BETALAR."
Mellan raderna i breven ruvar sorgen över det kapsejsade äktenskapet, men värmen och glimten för lilla Anne-Marie finns där. Så var ju vad vi kallar ett barnperspektiv inget nytt i Strindbergs skriftställning, både privat och i hans verk.
Strindbergsåret kan inledas med att söka upp nya perspektiv för att betrakta den upproriske titanen. Mitt under ångande Strindbergsfejd skriver han inför sommaren 1910: "Kära lilla flicka, Pappa har roligt i den tråkiga stan bara han tänker på att hans Anne-Marie har det härligt. Härmed följer nu Crocketspel och Flygmaskin (märk järnskruven som ligger invid); /.../ Även inlägger jag här 5 Kronor till småsaker men icke till sparbössa eller kläder."
Intresset för barnet med stort B och för barndomens betydelse som livsavsnitt var Strindberg inte ensam om. Det låg i tiden. Ellen Key, som han ogillade djupt, formulerade idén om Barnets århundrade. Barnets rättigheter lyftes fram, framför allt de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Men där finns också engagemanget i en ny och lustfylld pedagogik för barn, liksom i arbetet på konst för barn, bilder, böcker, sånger, teater.
Som andra samtida författare, Ibsen till exempel, var Strindberg observant på barnets plats i familjen i sitt författarskap. Den nya vetenskapen psykologi betonade starkt barndomens betydelse för den vuxna människan. Redan i
Tjänstekvinnans son (1886) finns en klarögd insikt om barnets underläge inför de vuxna, och hur okunnigt och okänsligt vuxna behandlar barn.
"Små barn ljuga ofta av bristande minne.
Har du gjort det? frågas dem. Det var nu gjort för två timmar sen och barnet minns ej så långt. Som handlingen ansågs likgiltig av barnen lade de icke märke till den. Därför kunna små barn ljuga utan att de veta det, och det måste man akta på."
Anne-Marie Strindberg.
I Tjänstekvinnans son beskriver Strindberg också hur viktig läsning och fantasilek är för barnen, hur litteratur är en njutning så som han själv "njutit"
Robinson Kruse. Litteraturforskaren Boel Westin skriver i en uppsats (
Konsten att berätta för barn, nr 26 i Centrum för Barnkulturs skriftserie) att han i sina egna sagor, omfattar "en både traditionell och modern litteratursyn; han upphöjer på romantikens vis sagan och fantasin men skyr samtidigt den sedelärande och moralistiska barnlitteraturen som pesten".
Sagospelet
Abu Casems tofflor skrev Strindberg 1908 för Anne-Marie. "Då hon och jag sågo
Lycko-Pers resa, så lovade jag skriva för henne ett stycke som var vackrare." En hel del lyrik skrev han för barn, som den tonsatta "Välkommen åter snälla sol!" och den svenska översättningen av "Bä, bä vita lamm" från engelskan är troligen Strindbergs.
Välkommen åter snälla sol
Som jagat nordanvinden
Nu har du sovit sen i fjol
Och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord,
Så växer råg och fyller bondens lada;
Värm sund och vik och vind och våg,
Så får vi gå och bada.
Så viskar vindarna från Ett drömspel så fint rakt in i sommarlovet sett ur ett barns perspektiv. Den barnslige och lekfulle Strindberg hör också till bilden av den mångsidige.
