När Östersunds nya konsthall, Färgfabriken Norr, invigdes härom veckan var det ett konstverk som sände särskilda rysningar längst vernissagepublikens uppklädda ryggar.
Sju välriktade skott i ett pansarglas som tillsammans bildar formen av en grinande smileygubbe. En hälsning från den ökända ”Militärligan”, utförd vid ett av deras bankrån i början av 90-talet.
Konstnären som kriminell, som subversiv outcast, är en 1800-talsidé med stabil förankring i populärkulturen. I samtidskonsten, däremot, har den haft låg status sedan 1990-talet, som del av den förkättrade ”romantiska konstnärsmyten”. På väg tillbaka?
Nja. På Färgfabriken Norr handlade det snarare om en sorts försäkran, om att konsten fortfarande är lite sexigt farlig. Nödvändig, eftersom hela företaget i övrigt drar åt rakt motsatt håll.
Det är inte för nöjes skull som Jämtland, med ett rejält bidrag från EU:s utvecklingsfond, slantat upp till en ny konsthall. Tvärtom. Det kallas ”kulturdriven regional utveckling” och är den norrländska glesbygdens nya hopp. Och det är ingen slump att det är just Färgfabriken, med sitt moderskepp i stockholmsförorten Liljeholmen, som fått förtroendet.
Till skillnad från Rooseum och ”nya” Tensta konsthall, som båda slutade som fiaskon, har Färgfabriken målmedvetet och framgångsrikt fört den samtida konstens sista utopiska projekt – den relationella estetiken – till sin logiska konsekvens: konstens definitiva instrumentalisering.
Vi som följt Färgfabrikens utveckling de senaste 13 åren har sett hur själva konsten kommit att spela en alltmer stödjande roll, till förmån för storslagna, samhällsbyggande projekt i nära samarbete med näringslivet och det offentliga.
Det är spännande och, som sagt, logiskt. Men konstnärens roll i sammanhanget är inte att råna banker, utan att bistå med fräcka idéer och kreativ input.
Just den sortens konstnär som både Lena Adelsohn Liljeroth och Johan Staël von Holstein drömmer om på nätterna. Just den sortens kulturentreprenör den nya, borgerliga kulturpolitiken vill ha.
”Konsten har övergått från att vara angelägen till att i väldigt hög grad handla om underhållning och, än värre, extrem lyxkonsumtion.” Orden kommer från Lars Nittve – överintendent på Moderna museet – och är hämtade ur webbtidskriften Omkonsts nyutkomna debattbok Om tillståndet i konsten (Bokförlaget Langenskiöld).
Nittve oroar sig för att 2000-talets sanslösa hausse på konstmarknaden är på väg att undergräva själva kvalitetsbegreppet. Till skillnad från det ljuva 1900-talet, då avantgardet gick hand i hand med kunniga samlare, köper dagens nyrika brackor lite vad som helst. Mediokra målarkluddar lyfts till skyarna, medan verkligt intressanta konstnärskap som inte faller de nya borgarna på läppen, hamnar i skymundan.
Han har säkert rätt. Sin egen roll som entertainer ser han däremot inte.
Moderna museet – och dess syskon runt om i världen – kan i dag stoltsera med publiksiffror som skulle varit otänkbara för 20 år sedan. En efterfrågan museerna gör allt för att efterleva; med större museibutiker, bättre restauranger och alltmer välförpackade konstupplevelser.
Modernas aktuella Warholutställning är mycket typisk: påkostad, genomdesignad, informativ, underhållande – och fullständigt okontroversiell. Ett bedårande barn av sin tid.
Samtidigt fortsätter idén om konsten som en alternativ, subversiv kraft att styra konstkritikernas formuleringar i både fack- och dagspress. I recension efter recension ställer konsten ”viktiga frågor” och ”stör vaneseendet”. En retorik på tomgång, med tilltagande trovärdighetsproblem.
Ett symptom på det här tillståndet är Omkonst, som startades för fem år sedan. Här skulle konstnärerna själva recensera varandra, med en djupare förståelse och – framför allt – en större uppmärksamhet på de genrer (måleri, grafik) och konstnärskap som de etablerade mediernas kritiker förbigick med tystnad.
Och nu har man alltså tagit sig an hela ”tillståndet” i en bok på 17 essäer (märkligt nog med ganska få konstnärer bland skribenterna).
Tillståndet är inget vidare. Konstlivet styrs av ”en spjutspets utan udd” (Mårten Castenfors) och utan ”intresse för konstnärlig kunskap som inte är ledad till den rådande hegemonins positioneringsrutter” (Nina Bondeson), en postmodernistisk maktelit för vilken det stundar en ”rannsakningens tid” (Leif Mattsson). När den fallit är det dags att återupprätta konsten som ”existentiell praxis” (Nicolas Hansson), en ”illojal” konst som hävdar sin rätt att vara ”absolut onödig” (Susanna Slöör).
Den religiösa metaforiken går som en röd tråd genom boken. I sin förtvivlan över sakernas tillstånd lägger Castenfors handen ”på konstens oändliga bibel”, medan John Sundqvist vänder sina handflator mot himlen vid en ceremoni i de koreanska bergen. Nina Öhman talar om ”andlig åverkan” när de moderna mästarna underkastas barn- och genusperspektiv på museerna, och Ulf Linde liknar konsten vid Moses brinnande buske i sin appell för en ”apofatisk estetik”.
Tillbaka till Konsten med stort K, alltså. En reaktion som har både tidsandan, marknaden och medierna på sin sida. På Konstakademien gör det romantiska målargeniet par exellence i svensk efterkrigskonst – Erland Cullberg – just nu stor comeback. Medan efterfrågan på nostalgiska, berättande målare som Mamma Andersson och Jockum Nordström fortsätter att pressa upp priserna på Stockholms auktionshus. Tidningarna hakar på, och epigonerna flockas på Liljevalchs Vårsalong.
Kanske är detta konstens framtid. Kanske nöjer den sig till slut med att vara den ”sköna fåtölj för en arbetande människa” som Matisse förespråkade.
Vill den vara något mer måste den i någon form ta sig an de stora utmaningar världen står inför idag.
Som på Färgfabriken Norr, där en ny ”världsbank för idéer” grundades vid ett välbesökt seminarium under öppningsdagarna. Hur den banken ska fungera i praktiken förblev, som så ofta, oklart. Men målsättningen är grandios, utopisk: att finna lösningar på de samhällsproblem (segregation, miljöförstöring etc.) som uppstår i den accelererande, globala urbaniseringens kölvatten.
Men det finns en gräns för fritänkandet. Färgfabriken säljer ett löfte. Om konsten som samhällsnyttig, tillväxtfrämjande. Framgången är avhängig ett intimt samarbete – och samförstånd – med samhällets ekonomiska och politiska eliter.
Borde inte en kritisk motsvarighet vara möjlig? En som på allvar utmanar de förhärskande ideologierna i en civilisation som allt snabbare blir alltmer ohållbar. En konst som är ”illojal” utan att vara ”onödig”.
Kanske är det att hoppas på för mycket.
