Olof Palme. Foto: Svt Bild/Tv4Olof Palme. Foto: Svt Bild/Tv4
Olof Palme. Foto: Svt Bild/Tv4
Hela familjen Palme utanför sitt radhus i Vällingby. Foto: Jan DeldenHela familjen Palme utanför sitt radhus i Vällingby. Foto: Jan Delden
Hela familjen Palme utanför sitt radhus i Vällingby.  Foto: Jan Delden
Ingmar Bergman. Foto: Jacob ForsellIngmar Bergman. Foto: Jacob Forsell
Ingmar Bergman. Foto: Jacob Forsell
Martina Montelius. Foto: Robban AnderssonMartina Montelius. Foto: Robban Andersson
Martina Montelius. Foto: Robban Andersson

Olof Palme var varken helgon eller frälsare

Publicerad

Den avgudadyrkan som Olof Palme utsatts för efter sin död är skadlig inte bara för socialdemokratin.

Martina Montelius påminner om att det är massorna som driver historien framåt, inte enskilda individer.

För barn är högtidligheten en av de mest främmande stämningarna. Varför rätar de vuxna plötsligt på ryggarna i sina egna kök, varför blir deras röster en liten aning modulerade, när ett visst ämne kommer på tal?

Det kunde vara minnen av idealiserade, döda släktingar, stora konstnärer – eller också var det Olof Palme. Alla vuxna jag hade omkring mig när jag växte upp ställde sig liksom i givakt när de talade om Olof Palme, och alla ville gärna ge sken av att veta något som de andra inte visste. En minimal informationstugga: någon jag känner känner någon som såg honom en gång, han såg ensam ut - den sortens utsagor garanterade omgivningens andtrutna uppmärksamhet.

På samma sätt som en skådespelares vackraste medalj är att kunna tala om Ingmar Bergman eller Keve Hjelm som Ingmar, Keve, och berätta ett personligt minne. Och mycket riktigt var både Bergman och Hjelm stundtals stora konstnärer, som utan tvivel påverkade teater- och filmkonsten på djupet. Likaså stämmer det att Olof Palme var mer än en politiker.

Han lade till stor del grunden för den samhällsvision några av oss fortfarande, om än krampaktigt, håller fast vid. Den stridbara solidaritetens samhällsvision. Den som är beredd att offra pengar, mannakraft, ja, i värsta fall med livet självt, på sanningens och jämlikhetens altare. Så vad är det som skaver?

 

LÄS OCKSÅ: Det var vi som mördade Olof Palme

 

När sorgmarschen gick genom Stockholm efter mordet på Palme var jag tio år. Mitt försök att göra den långa, förtvivlade vandringen mer uthärdlig genom att lyssna på popmusik i freestyle uppskattades icke av de vuxna. Nog för att jag oftast fick göra som jag ville – men här gick en gräns. När vi sörjde Palme skulle även jag uppföra mig som folk och visa vördnad.

Detta strama, regisserade sätt att sörja förbryllade mig. Vid vanlig sorg, åtminstone i mitt liv, var det tillåtet att skratta, distrahera sig emellanåt, ta pauser. Men sorgen efter Palme skulle vara kompakt. Humorlös. Den var en gråmelerad andakt till sorgligast tänkbara bakgrundsmusik.

Jag tänker att en av de dunklare, faktiskt farligare, delarna av det mänskliga psyket är vår övertro på, och barnsliga kärlek till, våra stora ledare. Oavsett om relationen är yrkesmässig, som mellan skådespelare och regissör, eller om vi tillhör en religiös rörelse, eller bekänner oss till en ideologi, tycks påfallande många av oss vara starkt benägna att bli trofasta följare.

Och först när vi lagt tid och distans mellan oss själva och objektet för vår dyrkan kan vi inse vidden av den upphöjde ledarens absoluta beroende av sina fotsoldater och beundrare. Och för att dessa ska kunna genomföra vad de ska krävs att de inte grumlar sitt engagemang med för mycket kritik. Sådant suger energi ur den gemensamma kampen.


LÄS OCKSÅ: Nu blommar det i betongen igen!

 

Och däri ligger ett dilemma: politik är förvisso att vilja – men det är också att kritiskt reflektera. Så vibrerar människan i spänningsfältet mellan passion och besinning, och kan inte leva utan någotdera.

Berättelsen om Palmes död är berättelsen om när socialdemokratin kanske inte dog, men åtminstone bröt ryggraden, drabbades av hjärnskador och blev permanent funktionshindrad. Jag har inte hört någon påpeka att alla utom Palme fortsatte leva. Vad gjorde egentligen den ideologiska armén när sorgmarschen var över, monumentet rest och tårarna slut?

I mina mörkaste stunder tycker jag att de lade sig vid monumentet och ylade. De ord som kunde urskiljas handlade om att Ingvar Carlsson hade konstig röst och såg ut som en fot, om att arbetarrörelsen aldrig skulle kunna resa sig igen, om att Sverige var skadskjutet för alltid.

Är det inte snarare så att Sverige, i likhet med resten av världen, alltid har varit skadskjutet? Livet är ohyggligt. Hela tiden utsätts vi, både som individer och som kollektiv, för katastrofer. Det är väl därför vi är så benägna att fastna i avgudadyrkan.

Tanken på en frälsare i mänsklig gestalt är så överjordiskt skön; tänk om det finns någon som kan visa oss vägen, någon som vi får älska förbehållslöst, och som kan svara på alla våra förtvivlade spörsmål. Och tänk om den frälsaren sedan dör, på det mest orättfärdiga vis, på det att vi måtte få utlopp för all vår lagrade sorg och smärta, alldeles rent och utan skam.

Men sanningen är ju en annan. Bara ett fåtal äger en stor ledares suggestionskraft, men många har samma tankeförmåga, och otaliga har styrkan och beslutsamheten. Ingen samhällsförändring har någonsin varit avhängig en ensam individ. Det har alltid varit massorna som gjort jobbet. Utan att förhäva mig vill jag påstå att Palme själv troligen skulle ha hållit med mig om detta.

 

I dag, 30 år efter mordet på Palme, tycks vikten av skepsis mot idolisering av politiker större än någonsin. Många är de som vill känna kungakronans tyngd på sina huvuden, och det som rör sig i dessa huvuden ser i flertalet fall mer än lovligt slamfyllt ut. För den som följer det offentliga samtalet, det officiella och det inofficiella, blir det tydligt att allt större och allt mer högljudda politiska flockar bildas i vårt land, och inte alla ropar på solidaritet. För att nu uttrycka det milt. Att tänka själv, att tala med sin egen röst i stället för i korus, är viktigare än på mycket länge.

Ja, jag saknar också Olof Palme. Eller: mycket av det tankegods som frodades kring honom. Bildningsidealet, den klara blicken ut mot världen, viljan att tro på det sympatiska i människan.

Men jag vill inte ha en ny politikens Ingmar Bergman. Avgudadyrkan av ideologiska ledare får gärna vila i frid.


Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Martina Montelius
Martina Montelius

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag