Dan Hallemar om Palatset på Riddarholmen.
Det mest fascinerande med det nya Palatset för barn- kultur på Ridarholmen i Stockholm är att det fort-farande var möjligt att hitta ett sådant hus. Att det fanns en övergiven plats i Stockholm. Palatset har inrymts i det gamla Riksarkivet, byggt 1887-90, som tömdes 1995 och har stått och samlat damm sedan dess.
Det stora torget där Palatset ligger, intill kyrkan, med öppningen ner mot vatten, är ett magiskt ställe.
Det är som att ta en Ryan Air-flight till ett torg långt borta. De enda som rör sig här på helgen är turisterna och deras bussar som parkerar. Och där ligger Riksarkivet, ett dammigt hus som någon slagit upp.
Idén bakom renoveringen av Palatset har varit att göra så lite som möjligt med det gamla husets känsla av övergivenhet.
Aix-arkitekter som gjort renoveringen skriver att målet var att "husets patina och orördhet ska bestå och vara en viktig del i verk- sam-heten".
Inflyttningen blir en antites till samtidens utrivna kök och homestaging som ser all historia som ett hot mot självförverkligandet. Kvar står de gamla elementen, hyllorna mot slitna väggar. Allt nytt har dolts, det är det gamla som syns. Det är väldigt fint.
Tillsammans med nystartade Fotografiska, som också inrymts i en övergiven byggnad, säger Palatset några viktiga saker om samtidens huvudstad. Det är initiativen inte byggnaderna som bygger staden. Och städer som vill växa till och bli attraktiva i dag måste göra det genom att hitta förändringen i det befintliga. Inte bara längta efter nybyggda operahus eller konstmuseer.
En hel del har sagts om ambitionerna med det nya barn-palatset. Den är högre än att bli ett creddigt helgalibi för den urbana småbarnsfamiljen. Man vill vara viktig på riktigt för barnen som kommer dit. Och det ska sägas: det är en riktigt bra, välgjord och lockande verksamhet de har fått till.
Öppningshelgen var det så mycket älskvärd och peppad personal på varje våningsplan att man inte kunde låta bli att cyniskt undra hur det hela ska gå ihop.
Palatset känns nästan för ambitiöst för att vara sant och i den där höga ambitionen finns också en liten risk.
Risken med den där vuxenblicken som hela tiden vill visa en något viktigt och höra om man har det bra eller letar efter något. Man kunde önska sig en lite större övergivenhet bland alla de magiska möjligheterna i det där nyupptäckta huset. Så man kunde förlora sig, öppna en dörr och möta någon med en kamera och vill lära en om fotografi.
Kanske romantiskt, jag vet, men den där platsen är makalöst romantisk.
Ett palats som får vara ett hål i det perfekta, inte blir en del i det.
