Om Abdulkadir Aygan utlämnas till Turkiet tystas han sannolikt för gott. ESREF OKUMUS skriver ett öppet brev till riksåklagaren och statsministern.
Till riksåklagare Anders Perklev, ledamöterna i Högsta domstolen och statsminister Fredrik Reinfeldt!
I dagarna kommer ni att ta ställning i ett mål från Växjö tingsrätt. Saken gäller om den turkiske medborgaren Abdulkadir Aygan ska utlämnas till Turkiet eller inte.
Aygan är enda vittnet inifrån den militära underrättelsetjänsten JITEM, som misstänks ligga bakom 17 000 politiska mord och försvinnanden. Det handlar om ett nationellt trauma, som står i vägen för en försoning mellan landets två stora folkgrupper – turkar och kurder.
Om inte medborgarna får veta sanningen kommer Turkiet aldrig att kunna utvecklas till en demokrati och inte heller till en fullvärdig EU-medlem.
Det beslut ni kommer att fatta är därför av historisk betydelse. Säger ni ja till Turkiets begäran om utlämning är jag rädd att Sverige gör sig skyldigt till att ha tystat ett vittne till brott av ofattbara dimensioner.
Det är inte Aygans gärningar Turkiet vill komma åt. Det är hans avslöjanden, som just nu är ämnet för varannan löpsedel och ledartext i landet.
Turkiets begäran om utlämning är en ren konstruktion. Den har bara ett syfte: att föra svenska domstolar bakom ljuset.
Vem är då denne Aygan? Låt mig förklara.
Det ligger ett stenhus intill stadsmuren i min hemstad, Diyarbakir. Huset har många namn bland stadens drygt en miljon invånare. Ibland kallas det ”ondskans hus”, ibland ”ändhållplatsen”, ibland är det svaret på en gåta: ”vilken byggnad har en ingång men ingen utgång?”.
Hit togs många studenter, jurister, läkare, politiker och journalister under större delen av 1990-talet. Ingen kom tillbaka.
Längre in i stadens centrum ligger människorättsorganisationen IHD. Här finns två rum fyllda med pärmar som innehåller
20 000 akter över försvunna och ouppklarade politiska mord.
Häromdagen stormades Ondskans hus av anhöriga till de försvunna. Men de blev stoppade av polisen. Det hela slutade med en tyst manifestation vid porten.
Bland anhöriga fanns en 80-årig tant som vill begrava sin man ”på riktigt” innan hon dör, en tonåring som är övertygad om att hans pappa fortfarande är kvar där inne, och en mamma som blivit ”tokig”. Allt hon begärde var ”en liten rest” av dottern, som ”en sorts avslutning”. De hade alla olika historier men önskade samma sak: en grav, för att kunna gå vidare med sina liv.
I en liten kommun i Dalarna lever en man som jobbade i ondskans hus i nio och ett halvt år, som ”administratör”. Hans merit var hans bakgrund som provinsansvarig i PKK:s terrorkrig. Mannen, som fick asyl i Sverige 2005, heter alltså Abdulkadir Aygan.
Det var då jag träffade honom för en intervju (Expressen 10/3-05). Med sig hade en han en väska fylld av handlingar, fotografier och kartor. Dokument över fasansfulla brott som han erkände att han varit delaktig i. Ibland som förövare, för det mesta som ”åskådare” men alltid som ”medskyldig”.
”Det hände att vi tog in fel personer”, berättade han. ”Men det var redan för sent. JITEM:s existens fick inte avslöjas. Alla som togs in till förhör skulle avrättas. Det var en order uppifrån.”
Samtalet fick internationella åklagarmyndigheten i Uppsala att inleda en förundersökning. Men den lades ner i samband med Turkiets begäran om utlämning. Orsaken? Den är ingenting för en rättsstat att vara stolt över, men den historia jag vill berätta här är en annan.
JITEM grundades av några generaler som tyckte att domstolarna misslyckats med sin uppgift. Rättvisa skulle skipas omgående:
”Vi väntade utanför rättssalen och plockade upp tre fackliga företrädare i vårdförbundet som precis blivit frikända. Chefen sköt alla tre med ett skott i nacken. Jag kan inte glömma deras glada miner när de lämnade rättssalen, och blodet som forsade ut som ur en kran ur deras pannor en stund senare.”
Aygan jobbade på en av åtta avdelningar inom JITEM. Bara på hans avdelning avrättades 600-700 personer. Vid åtminstone 36 av dem var han närvarande. Han visade mig på en karta var exakt kropparna är nedgrävda.
Nu har flera av dem grävts fram, och drygt 1 200 familjer är på väg att förnya sina stämningsansökningar mot JITEM. Bakom allt ligger Aygans avslöjanden från Dalarna.
Sedan i somras sitter ett antal generaler i ett fängelse utanför Istanbul för bland annat kuppförsök (och politiska mord. Men utrensningen i Kurdistan lämnas helt utanför målet. Det är detta mål som väckt stort intresse för Aygan i medierna. Sedan rättsmedicinen fastställt identiteten hos de nedgrävda kropparna är det ingen, utom militären, som ifrågasätter trovärdigheten i hans uppgifter.
Vad kommer att hända om Aygan lämnas ut till Turkiet?
”Inga fler vittnen kommer att våga träda fram”, befarar Sezgin Tanrikulu, förre ordföranden för advokatsamfundet och en internationellt respekterad företrädare för HRTF, Human Rights Foundation of Turkey. Han är anlitad av 29 familjer. Men alla hans stämningar mot JITEM har stoppats av militärledningen.
