Under 70-talet bedrevs formliga hatkampanjer mot den "sjuka" discon.
Jan Gradvall framhåller frigörelsepotentialen i denna "omanliga" musik.
Få sånger är lika förknippade med nyårs-afton som ”Good times” med Chic. En discoklassiker som håller på att bli dansgolvets ”Auld lang syne”.
En av årets bästa återutgivningar är en ny box med fyra cd, Nile Rodgers presents The Chic Organisation, som påminner om Chics tidlösa mästerskap.
De produktioner som Chic-duon Nile Rodgers och Bernard Edwards gjorde åt sig själva och artister som Sister Sledge och Diana Ross framstår i dag som höjdpunkter i den samtida populärmusiken.
Men så lät det sannerligen inte på 1970-talet.
Ingen musikstil har blivit lika aktivt hatad som disco.
I juli 1979, en månad innan Chic släppte ”Good times”, brändes discoskivor på bål i pausen under en basebollmatch i Chicago.
Den vita och heterosexuella radioprataren Steve Dahl hade i veckor hetsat fram en hatstämning. Disco kallades för ”en sjukdom”, detta två år före den första aidsrapporten.
De basebollfans som tog med sig skivor till discobålet behövde bara betala 98 cent för sina biljetter.
Medan 50 000 på läktaren skrek ”Disco sucks! Disco sucks!” klev Steve Dahl in på planen – iklädd camouflagekläder – och tände på sprängämnen som placerats under en låda med alla insamlade skivor.
10 000 discoskivor gick sedan upp i rök.
I Sverige brändes aldrig discoskivor på bål men tonläget i svenska medier var lika hätskt som i USA.
Både den progressiva musikrörelsen och hela rocketablissemanget i Sverige tog varje tillfälle att hetsa mot disco. Musiken kallades plastig, falsk, spekulativ och, underförstått, omanlig.
Representanter för dansband uttalade sig i Rapport om att inspelad discomusik tog deras jobb och därför borde tvångsbeskattas.
Bilder på uppklädda människor på glamorösa diskotek gjorde att disco i Sverige avfärdades som ”borgerlig musik”. Detta samtidigt som rockmusiken hela tiden utmålade sig själv som arbetarklassförankrad.
När man i dag lyssnar på disco – med den fantastiska Chic-boxen som aktuellt exempel – häpnar man över den historieförfalskningen.
Om någon musikstil på 1970-talet speglade lönearbetarnas liv så var det disco.
John Travoltas rollfigur i filmen Saturday night fever jobbar som biträde på en färghandel. Erfarenheten av hårt lönearbete präglar många discolåtar.
I en av Chics allra bästa produktioner sjunger Fonzi Thornton: ”I work for a living/Don’t you understand?/I have a real good time when-ever I can”.
Att dansa på lördagskvällen är inte ett tidsfördriv. Det är det enda som gör tillvaron meningsfull.
Dansgolvet som en förlösande plats är också ett återkommande tema i Chics texter.
I boken Turn the beat around, skriver Peter Shapiro att grunden till disco var ett äktenskap mellan två olika frigörelser: gayrörelsen och medborgarrättsrörelsen.
Rocken var vit och heterosexuell. Disco skapades av svarta, latinamerikaner och bögar.
De 10 000 skivor som brändes på bål präglades av refränger som ”I was born this way” och ”I am what I am”.
I Turn the beat around förklarar Chic-grundaren Nile Rodgers gruppens glamorösa namn och image. ”Idén med Chic baserades på svarta musiker under depressionen. Musiker som underhöll vita men inte fick bo på de hotell de spelade på.”
Som en tyst protest upphöjde musiker som Duke Ellington och Count Basie i stället sig själva till kungligheter genom sina artistnamn: hertig Ellington och greve Basie.
På samma sätt ville Chic framstå som så sofistikerade som möjligt. Nile Rodgers: ”Allting med Chic handlade om den klasskampen, att bli erkänd för den du var och den du hade blivit som människa. Och vi ville vara stolta.”
En av Chics bästa låtar, ”My feet keep dancing”, utgår från det rasistiska skämtet om att svarta har sina hjärnor i fötterna, men vänder på det och förvandlar raden ”My brains are in my feet” till en tonårings självständighetsförklaring gentemot sin pappa.
Chics allra största hit skrevs just en nyårsnatt.
Bernard Edwards och Nile Rodgers hade nyårsafton 1977 klätt upp sig till tänderna för att gå på nyårsfest på Studio 54, discons högborg. Men dörrmannen nobbade dem och de blev lämnade i kylan.
Förbannade gick de hem till Nile Rodgers lägenhet på 52:a gatan mellan 8:e och 9:e avenyn. På vägen dit köpte de champagne, marijuana och kokain och hade sitt eget party.
På natten jammade de fram en låt som var riktad till Studio 54. Refrängen löd ”Fuck off”. Vid inspelningen ändrades det sedan till först ”Freak off” och sedan ”Freak out”.
Låten fick titeln ”Le Freak” och är i dag den tredje mest inkomstbringade låten i amerikansk musikförlagshistoria efter ”White Christmas” och ”Rudolph, the red-nosed reindeer”.
