Få författare har en lika fritt fabulerande fantasi som P C Jersild. Så det är honom väl unt att vid 77 års ålder återanvända en handfull av sina fiktiva skapelser i sin 33:e bok, om så bara för att ta livet av dem. Den enda gestalt som kommer levande från boken är titelgestalten Ypsilon, den hjärna utan kropp som tillbringar sina dagar i ett akvarium i romanen En levande själ (1980). Det visar sig att hjärnan i fråga är Jersilds egen, vilken har donerat den till forskningen efter att ha drabbats av den muskelnedbrytande sjukdomen ALS. Det sista som händer i romanen är att hjärnans minnesfunktion opereras bort.

Idén om en levande hjärna i ett akvarium dök upp som fantasifoster redan hos 10-årige Reine Larsson, huvudperson i Jersilds kanske mest älskade roman Barnens ö (1976). Nu uppenbarar han sig hemma hos författaren 15 år efteråt för att ställa honom till svars i diverse frågor. Reine är doktorand i filosofi och planerar att skriva en avhandling med arbetstiteln "Är reduktionismen en dekonstruktion?" Dessvärre lider han av diabetes och avlider några månader senare av insulinbrist.

Att döden är central i romanen, har naturligtvis mycket att göra med Jersilds eget engagemang i frågan om legaliserad dödshjälp – hans egen inställning är ambivalent. Nu konfronteras han med Agneta Sjödin-Åhslund, läkaren i En gammal kär P C Jersild.  lek (1993), vilken ställdes inför ett konkret val, när en gammal älskare bad om hennes hjälp att få dö. Agneta är nu själv döende i långt framskriden multipel skleros.

Lennart Siljeberg, den nitiske byråkraten i Grisjakten (1968), har skolat om sig till präst och är svårt sjuk i cancer, liksom hans byråkratkollega Rolf Nylander från Vi ses i Song My (1973). Evy Beck från Djurdoktorn (1973) är för sin del dement bortom all kontaktbarhet.

Men den av de återvändande romangestalterna som ställer till mest bekymmer för berättarjaget är Berndt Svensson, den streberaktige sonen till Primus Svensson i Babels hus (1978). I några ungdomsår arbetade han med det asbestbemänga byggmaterialet eternit, och är nu döende i den obotliga lungsjukdomen mesoteliom. Plötsligt ställs författaren och läkaren Jersild inför samma dilemma som Agneta Sjödin-Åhslund – ska han aktivt hjälpa den döende över gränsen?

Vad han beslutar ska inte avslöjas här, men Jersild lyckas ställa frågan på sin spets, smärtsamt rispande i den egna huden.

Visserligen ska man inte uppfatta det berättarjag som här konfronteras av sina ro Reine i filmatiseringen av Barnens ö. mangestalter som identiskt med Jersild själv – också jaget är en fiktion i fiktionen. Men när Jersild bjuder upp sina gamla fantasiskapelser och hjärnspöken till en högst vital dödsdans, gör han det i vetskap om att liemannens skugga har flyttat ett bra stycke närmare hans axel.

Det ger denna mångfacetterade recycling i romanform både nerv och galghumoristisk udd. Läsaren bjuds in till en synnerligen spirituell återträff på hospicet.