Magnus Haglund minns mötena med Bengt Emil Johnson, som avlidit 73 år gammal.
Jag kommer aldrig att glömma samtalet för två somrar sedan med Bengt Emil Johnson, när jag höll på med min bok om Åke Hodell. Bengt Emil var så märkligt tvehågsen inför sina egna experimentverk från mitten av 1960-talet. Han tyckte inte att de höll jämfört med Hodells och Öyvind Fahlströms skapande från samma tid, att de inte hade den tydlighet och konstnärliga kärna som krävs. Han uppfattade sig själv som en pojkspoling.
Men böcker som Gubbdrunkning och Släpkoppel, från 1965 och 1966, är geniala, gränsöverskridande verk som på ett självklart vis bär in i den tid som är vår. Och Bengt Emil Johnsons text-ljud-kompositioner från samma era, med sina kortfattade och förbryllande titlar 2/1967 (medan) och 4/1970 (jakter), har samma förmåga att kombinera en komplex verklighetskänsla med en påtaglig sensualism och en oslagbar humor.
Här är skapandet vidöppet och knivskarpt, och lika nyfiket och musikaliskt lyssnande som den senare naturlyriska produktionen. Det finns en fräschör i Bengt Emil Johnsons böcker och ljudverk, en
närvaro som aldrig släpper taget. Det rör sig om ett skrivande och ett lyssnande med en osviklig sensibilitet för det som sjunger i orden, klingar i tystnaden, är minne i språkets melodier. ”Ibland i texten, ibland i musiken. Språkets egen musik, musikens andra musik”, som det står i den sena samlingen Medan Sedan från 2005. Helt enkelt: En förbluffande litteratur som aldrig bestämt sig för var gränsen går mellan orden och musiken.
Virtuositeten i det där svävandet mellan genrerna är av det gripande slaget och det uppmuntrande brevet från Åke Hodell sommaren 1969 gäller också nu, när Bengt Emil Johnson plötsligt gått ur tiden: ”Snart ändrar sig det bistra klimatet och man kommer att upptäcka vilka fina saker du gjort de senaste åren.”
Jag kommer heller aldrig att glömma Bengt Emil Johnsons och tonsättaren Malin Bångs gemensamma framträdande på Stockholm New Music 2006: Bengt Emils blixtrande närvaro, hur hans språkbriljans eggades av materialiteten i Malin Bångs spel med stenar och ballonger. Den energitäta experimentkänslan från mitten av 1960-talet tycktes plötsligt förkroppsligad och återfödd, i ett sanslöst kommunikativt sväng med orden, skrapljuden och rumsklangerna.