Med en klanledares självklarhet kliver Mustafa Can (DN 30/8) in och reder ut saker och ting i debatten om Ingmar Karlssons bok Kurdistan – Landet som icke är.
Det mest stötande med Cans pompösa text är att den utmålar Sakine Madon, Gulan Avci och mig som kurdiska nationalister. Det gäller att inte ha anlag för att bli åksjuk om man är invandrad kvinna och deltar i den offentliga debatten. Det svänger ordentligt. Ena dagen en Onkel Tom, andra dagen glödande nationalist.
Det är väldokumenterat att kurdiska kvinnor, framför allt sedan mordet på Fadime Sahindal, framfört stark kritik mot strukturer i de kurdiska traditionerna och normerna som förtrycker kvinnor. Det har kostat dem mycket. Med anklagelser om att vara islamofober, kurdhatare och ibland hot om våld har man ibland försökt att tysta ner dessa kvinnor. Inte alla är liberaler.
Var befann sig den självrannsakande Mustafa Can då vi behövde kurdiska mäns stöd som mest?

Men faktum kvarstår. Ingmar Karlssons bok är och förblir ett fuskverk. Min recension är den enda kritiska i de tryckta medierna, där Karlsson i övrigt simmar i ett hav av hyllningar och lovord. En annan av hans försvarare, SvD:s recensent Annika Ström Melin, skriver i sin blogg att min recension är en ”spya” som hon mår ”fysiskt illa” av att läsa.
Trots att det finns mer än sextio tusen kurder i Sverige – många med akademisk utbildning – har nu en svensk generalkonsul med tvivelaktiga intentioner och kunskaper upphöjts till landets främsta kurdexpert. Generalkonsuln borde vara nöjd. Men det är han tydligen inte.
Karlssons sköra ego har sårats till den grad att han nu författat en sjusidig inlaga i egen sak.  Detta dokument, avsänt från UD:s mejlserver, har han skickat till alla de organisationer där jag har styrelseuppdrag, bland annat Humanisterna och Riksteatern. Brevet är adresserat till EU-minister Cecilia Malmström.
Karlsson målar mycket detaljerat upp bilden av en konspiration mot hans person. Denna ska enligt Karlsson, drivas av Expressen, mig och Liberal Mångfald.
Mellan allt skryt om sin egen förträfflighet skriver Karlsson att ”Vår verksamhet är väl känd och uppskattad av alla kurdiska organisationer i Sverige med undantag för de kurder som sympatiserar med PKK och de som betecknar sig som liberaler och som är aktiva medlemmar i folkpartiet. För dem är Dilsa Demirbag Sten en ikon…”
Karlsson undrar – med en närmast overkligt osmaklig formulering – vad som får mig att begå ett ”intellektuellt och moraliskt hederssjälvmord?”

Det råder yttrandefrihet i Sverige. Lagen och mitt eget hantverk är det enda som kan hindra mig från att skriva. Ingmar Karlsson är en frekvent gäst i medierna och anses vara en auktoritet på allt som rör islam, kurder och Turkiet. Detta är mycket beklagligt.
Men framför allt är det givetvis oacceptabelt att en svensk diplomat agerar rättshaverist på arbetstid och försöker tysta ner journalister.
I går eftermiddag gick dock Karlsson ett steg längre än vad man trodde var möjligt, när han i Sveriges Radio Jönköpings program Lasso uttalade följande om mig:
”Denna människa sitter i Röda korsets styrelse och Svenska institutets styrelse och andra organ, för att hon är invandrare”.
För en svensk diplomat med den människosynen finns rimligen bara en konsekvens.
Karlsson får söka sin tjänst på nytt när sverigedemokraterna tagit över regeringsmakten.