Se &Hörs avslöjande att Kajsa Bergqvist är bisexuell fick skarp kritik av gaysamhället.
Johan Hilton ger ett historiskt perspektiv på outning och dess politiska sprängkraft.
Samma dag som den brittiska tabloidpressen hängde ut skådespelaren sir John Gielgud som homosexuell vägrade han att gå in på scen. Verklighetsfolket anno 1953 applåderade inte direkt åt bögar, särskilt inte sådana som sökt en stunds fysisk värme vid pissrännan på en offentlig toalett. Kort före outningen hade Gielgud bötfällts för detta brott. Landets store Shakespeare-uttolkare gömde sig i kulisserna, han sägs ha varit likblek i ansiktet.
Så här ett halvt sekel senare ser relationen sexualitet och öppenhet annorlunda ut. Åtminstone i västvärlden. Ingen dras längre inför rätta för sodomi, det sociala stigmat har minskat och därmed har sexuell identitet förpassats till den intima sfären. Förra veckan ifrågasattes Se & Hörs beslut att outa idrottsstjärnan Kajsa Bergqvist som bisexuell utan att ens ha hört efter med henne först.
Det finns goda skäl att misstänka att tidningen redan visste att Bergqvist skulle träda fram i en stor intervju i gaytidningen QX en knapp vecka efter publiceringen. Om Se & Hör, mot all förmodan, inte kände till detta är det bara att ge kritikerna rätt. Privatlivet är heligt och att Se & Hör:s chefredaktör Carina Löfkvist i en intervju med dagensmedia.se hänvisade till att tidningen vägrar att göra skillnad på hetero- och homosexualitet innebär ju inte att resten av samhället inte gör det.
Men för att komplicera bilden en smula: det finns tillfällen då outning är en försvarbar metod. Inte minst för att uppmärksamma sexuellt hyckleri.
Under de mest dramatiska aidsåren på 80- och 90-talen var det en queerradikal handling satt i system. Då hängde aktivister ut kända bögar och flator som valde att direkt motarbeta lika rättig-heter för hbtq-personer eller som inte längre hade något att riskera på att komma ut ur garderoben, men vägrade att göra det. McCarthy-lakejen Roy Cohn. Den republikanska kongressledamoten Mark Hatfield. Äktenskapsivrande senatorn Barbara Mikulski. Kitschkungen Liberace. Personer som - trots att deras vänner och älskare tynade bort i sjuk-domen eller som själva var sjuka - alla hade det gemensamt att de gav gaycommunityt fingret i stället för att utnyttja sitt inflytande över opinionen.
Även om outning i hög grad tillämpades som hämndaktion var det samtidigt ett sätt att markera att minoriteten fanns överallt - också bland homofoberna - och att det var dags att ta sitt moraliska ansvar.
Denna stränga inställning har under 00- och 10-talen omhuldats av senare generationer queeraktivister. I första hand har den använts mot politiker eller högerreligiösa frontfigurer som på söndagförmiddagarna stått i kyrkan och predikat om homosexualitetens fördärvelse och på eftermiddagarna dragit en lina och snuskat sig på hotellrum med unga prostituerade av samma kön. Såsom den amerikanske pastorn Ted Haggard.
Eller John Paulk - före detta affischnamn för homoomvändarorganisationen Exodus - som efter att i flera år ha talat sig varm för att förbön är ett utmärkt botemedel mot homosexualitet togs på bar gärning på en luguber bögkrog i Washington.
Skillnaden mellan ovanstående exempel och fall av typen Kajsa Bergqvist är att i de förra togs initiativen av hbtq-rörelsen själv. Outning användes som vapen mot intolerans och internaliserad homofobi, som ett sätt att demaskera dubbelmoral och markera att det inte längre gick att ragga på sina minoritetsfränder i inofficiella sammanhang för att sedan officiellt ta avstånd från dem. Det skedde dessutom under särskilda historiska eller politiska omständigheter.
I det senare fallet användes outning som en förevändning för en tidning med vikande upplaga att slå sig för bröstet för sin påstått liberala människosyn samtidigt som den gör sig en rejäl slant på personen som hängs ut.
Men för att komplicera bilden ytterligare: en enskild olycklig uthängning kan, trots allt, komma ett helt community till godo.
Enligt flera bedömare var bevakningen av domen mot Gielgud ett av de fall som gjorde att den brittiska opinionen mot kriminaliseringen av homosexualitet tog fart på allvar. Publiken fick plötsligt ett folkkärt ansikte på en dittills förkastad sexuell avvikelse.
Gielguds kollega, Sybil Thorndike, lär ha tagit honom i handen och sagt: "Come on, John darling, they won't boo me."
Därefter gick de ut på scen, hand i hand. De stående ovationerna ville aldrig ta slut den kvällen. Ett decennium senare hade lagen som förbjöd skådespelaren och hans minoritetsfränder att ha roligt med varandra avskaffats.
