Gunilla Brodrej upplever en magnetisk Verdi på Uppsala universitet.
Var och en som redan nu är proppmätt på parlycka kan nog uppskatta att beskåda ett äktenskap på väg att haverera, ja kanske till och med uthärda ett hustrumord. Åtminstone när det sker i operan Otello och mordet på frugan i fråga utförs genom strypning medelst brudslöja.
Jag är beredd att instämma i alla tänkbara feministiska invändningar, men det här kan med lite välvilja ses som ett varnande exempel på hur illa det kan gå om man inte lämnar den självömkande hustrumisshandlaren redan efter det första slaget.
Michael Weinius och Emma Vetter är varje operahus våta dröm för de här rollerna. Det är en lyx att höra dem på nära håll i Uppsalas universitetsaula. Man kan inte låta bli att vända och vrida lite på Thomas Thorilds devis över aulaporten. Sjunga rätt är stort, sjunga fritt är större. För rätt, fritt och stort sjunger de.
Till en början är Otellos och Desdemonas kärlek nästan osannolikt vacker och stor, ”en drömbild”. Hon kommer in badande i ljus. Verdi beskriver deras nattliga kärleksglöd i smäktande stråkdrag och långa legaton för att så småningom och genom Jagos ryktesspridning låta den haverera i tumult, smattrande brass och visslande träblås. Alla som kan Verdis Rekviem vet vad jag menar.
Självklart dras man till cynikern och kontrasten Jago, som är den som orkestrerar kollapsen. Särskilt som han sjungs av Fredrik Zetterström, som än en gång gör en komplex och trovärdig rolltolkning, här i Wilhelm Carlssons regi, och med en underbar röst som kommer rakt upp ur djupet av hans sammansatta karaktär. Jagos hat mot Otello handlar om mycket mer än en missad befordring. Jago kan inte uthärda Otellos alla goda
egenskaper och ger sig inte förrän han frammanat fältherrens onda sida. Och det är ruskigt hur lätt det är. Otellos stela segrarleende i första akten är första tecknet på ett instabilt inre. Här är ju en hustrumördare in spe. Desdemona
försöker navigera efter Otellos humör, men hans kompass står under påverkan av Jagos magnetism.
En av operarepertoarens mest passionerade äktenskap får alltså sin våldsammaste upplösning i Uppsala bröllopsåret 2010. För två år sedan regisserade Wilhelm Carlsson Tosca här, på tre olika spelplatser. Den här gången nöjer han sig med en konventionell uppsättning i den vackra
universitetsaulan, med orkestern på podiet och solister och kör nedanför på golvet, nära publiken. Weinius, Vetter och Zetterström är visserligen halvgudar framför den nyligen uppstartade operakören, men den amatöristiska entusiasmen har ett värde
i sig. Bortsett från en del missar i Stefan Karpes orkester bestående av universitetslärare och studenter (!) är det hela rätt fantastiskt.
Fotnot. Föreställningen spelas i kväll samt 18 och 20 juni.
