Hanna Höglund: Kosma Ranuer är föreställningens lysande stjärna i Otello på Norrlandsoperan.
Otello på Norrlandsoperan med regi- och dirigentparet Bertman och Gamba är en urlyckad modernisering och uppsättning av Verdis opera. Punkt slut.
Men om verket i sig finns en del annat att säga än programbladets klassreseanalys av operachefen Kjell Englund.
Till exempel att Otellos fru Desdemona (Maria Fontosh) är ännu en av alla de kvinnor som offras och dör i opera-litteraturen - ända sedan Jesus passionsberättelse omvandlades till den älskande kvinnans passionshistoria, och sopranen gång på gång måste dö och återuppstå i applådtacket. Stor suck, säger jag.
Och det finns ett till dödsoffer här, Otello själv. Med den här uppsättningens Ronald Samm slipper man äntligen se en brunsprejad, vit tenor, typ José Cura, spela mörkhyad. Men trots att det gått nästan 100 år mellan Otello och en annan skokrämssminkad operaroll, Monostatos i Mozarts Trollflöjten, har inte mycket hänt. Båda är svarta, båda begår våld mot kvinnor, båda rollerna straffas när de vill uppåt på samhällsstegen. Monostatos med 155 prygelslag och allmän förlust, Otello med självmord (här: hjärtinfarkt).
Ännu större suck.
Bertman och Gamba säger inte så mycket om det här, men mer om mansroller spotlightbelysta genom Edvald Smirnovs koreografi. Här syns en otroligt fin Ulrik Qvale som dansar berusad huvuddans med en vajande ljusstav till partner. Och mellan Kosma Ranuers Jago och Anders Håkanssons Cassio märks spänningar som inte bara är av det vanliga, homosociala slaget.
Några saker behövs jobbas på i föreställningens första halva: Samms ansträngda höjdtoner i första aktens kärleksscen, och kör och orkester behöver tajtas ihop.
Men lyckopillerscenerna är desto fler: sjukhusbesöket med Desdemona och Backensskolans barnkör, Maria Fontosh och hennes Callas-röst, Otellos entré med perfekt italiensk tenor-ornamentik - där sitter Samms höjdtoner som en smäck.
Men allra ångestlyckligast är Jagos gudsförnekelsescen där 100 lysmaskar (tack vare Maria Ros Palmklints ljusdesign och Astrid Jansons scenografi) bildar en dödlig vintergata runt scenen och hjälper Kosma Ranuer att bli det han är: föreställningens lysande stjärna.